Aftonbladet – 23 november 1847, sida 2

ters utarbetande. Han önskade ej skrifva det som anslog, utan upptäcka sanningen. Han utströk utan barmhertighet de skönaste bilder, de mest blixtrande aforismer, om det ringaste tvifvel uppstod hos honom om deras moraliska nytta. Han bortslösade ytterligare tvenne år af sin ungdoms korta sommar, och öfverlemnade åt verlden frukten af sina mödor i en bok af den grundligaste forskning, hvars enda. syftemål var att upplysa hans landsmän. Detta åtminstone skola de ej kunna klandra,, sade han, då han slutade den sista raden. Ack! huru mycket misstog han sig ej! I andra länder är publiken otvifvelaktigt märkvärdigt tacksam mot en författare, som bekämpar deras fördomar och bestraffar deras svagheter; men i. China är att anfalla en ortodox irrlära, att visa folket det vi önske höja och förädla det, ungefär detsamma som att afstå från hvarje förhoppning på frid och lycka för hela ert återstående lif! Fi-ho-tis bok emottogs af filosoferna med den mest hånande missaktning, först emedan Pekings filosofer äro visionärer, och hans system hvarken var bygdt på drömmar eller uppenbarelser, — och för det andra emedan de voro ofantligt afundsjuka på Fi-ho-ti sjelf. Än af sina gamla vänner, Pekings jurnalister? — 10, vel — Med hvilka skymford, hvilket bittert tadel :hedrades den ej! Han hade sökt blifva en vän af sitt slägte, — han brännmärktes som den grymmaste af dess fiender. Han anklagades för alla möjliga slags hemliga afsigter; mandarinernas målade taflor voro i fara och han åsyftade synbarligen att tysta alla klockorna i den stora pagoden! Ack! må ingen tänka sig blifva ett helgon, så vida han ej är beredd på att blifva en martyr! — Är detta ej orättvisa? utropade Fi-ho-ti till sina smickrare. Nej, svarade de med en röst, nej, Fi-ho-ti — det är följden af att ega ett ansedt namn! Kännandeden högsta leda för all ärelystnad, beslöt Fi-ho-ti att ännu en gång egna sig åt nöjet. Åter hörde han musik; åter kalasade han och lekte kärlek. Förgäfves! — De sed