Aftonbladet – 23 november 1847, sida 1

samma sympatier. Jag eftersträfvar att blifvå vis, — jag vill söka de visås vänskap. Detta var en god ide af Fi-ho-ti.. Han omgaf sig med Pekings författare, snillen och vise. De åto hans middagar, — läto honom läsa sina manuskripter (och en dålig :chinesisk handskrift är ingen leksak), — de sade honom att han var ett märkvärdigt geni och skymfade honom under anonymitetens slöja nästan hvar vecka i Pekingstidningarne; — ty China är kanhända den enda despotiska monarki i verlden, der pressen är fullkomligt fri. Fi-ho-tis hjerta, som trängtade efter vänskap, insåg snart omöjligheten att finna någon vän bland Chinas lärde. De voro samtligen för mycket intagna i sig sjelfve att kunna hysa tillgifvenhet för någon annan. De hade intet ord, ingen tanke, ingen känsla, som ej uttryckte kärlek till deras egna snillefoster och hat till deras samtidas. En dag hade Fi-ho-ti det missödet att bryta sitt ben, De intimaste bland hans litterära bekantskaper funno honom utsträckt på sin bädd, der han nyss undergått en operation, som en medlidsam fransysk läkare på honom verkställt. Ackp! sade en författare, så olyekligt — så högst ledsamti, Ni är allt för god, sade Fi-ho-ti rörd af in gäsls synbara rörelse. Ja, det är särdeles olyckligt att denna tillilldragelse skulle inträffa just nu, ty jag önkade rådfråga er rörande ett ställe i min bok om utkommer i morgom. Vännens brutna ben ansåg författaren blott eklagansvärdt som ett afbrott i nöjet att få ör henom uppläsa sina egna arbeten. Men framför allt fatn Fi-ho-ti det omöjligt tt anförtro sig till personer, som på det värsta tmålade hvarandra. Om man fick tro dem elfve, fanns aldrig en så afundsjuk, illasinnad ch ovärdig hop som Pekings lärde. Hvarje y bekantskap han gjorde, berättade honom n anekdot om någon af hans gamla bekanta, om kom håren att resa sig på hans huftud. i-ho-ti började blifva skrämd. Han inskränkte lt mer sin umgängeskrets, och beslöt afstå t I I ) I (d