Aftonbladet – 23 november 1847, sida 1

Vår vise var en man, som var illa omtyckt i lika hög grad han var ansedd. Fi-ho-ti uppsteg från sina dynor, litet bryd öfver att blifva öfverraskad i en så behaglig maklighet, och erinrade sig nu för första gången en af den chinesiska moralens grundsatser, som anser det för högst opassande för en ung man att blifva funnen i ett ungt fruntimmers sällskap. Novellen föll ur hans hand, och damen, förfärad af filosofens långa skägg och dito naglar, skulle hafva sprungit sin väg, om hennes fötter tillåtit en dylik manöver; men nu ropade hon i stället på sina tjenare och skyndade att beklaga sig för sina vänner öfver det obehagliga sätt, hvarpå ett det behagligaste tete-å-tåte kunde blifva stördt, då unga män voro nog olyckliga att hafva filosofer till onklar. Mandarinen, Fi-ho-tis onkel, njöt en icke ringare värdighet, och var berättigad att bära den blå knappen i sin mössa) — då han såg kusten fri, uppgaf ett tredubbelt ljudeligt hm och började sina farbroderliga förmaningar. Skäms ni ej, unge man, öfver det lefnadssätt ni för?) sade han. Blygs ni ej att vara så maklig och så lycklig? Ni eger talanger; ni är i er ålders vår; ni har redan fått rang af Ku-jin ); — är ni döf för ärans manande röst? Ert land kräfver edra anstränningar — sök göra ert namn utmärkt — ihågkom GConfusii exempel — egna er åt studierna — blif vis: och blif stor. i Detta och mycket mer i samma anda sade; mandarinen, ty han älskade höra sig sjelf tala, och lik alla som äro privilegierade att gifva råd, inbillade han sig vara mäkta vältalig. I; detta fall bedrog hans egenkärlek honom, ty det var en annans egenkärlek han tilltalade. Fi-horti bevektes, Han insåg att han varit bra; dåraktig, som tillåtit sig vara lycklig så länge. Syner om utmärkelser och rykte svåfvade framför honom. Han lyssnade uppmärksamt till Ett tecken på mandariter af tredje och fferde graden. ) En lärdomsgrad, som sit innetiafvare berättigad söta emböten i ståtens tjerst.