Aftonbladet – 22 november 1847, sida 3

LANDSORTS-NYHETER. Nerikes Allzhinda innehåller en rörande historia om en fattig familj, för bvilken dess redaktion annonserar en subskription. Följande är ett utdrag: En resande färdades för någon tid sedan i Ervalla socken förbi en kolkoja i skogen och fann, vid sitt inträde deri, en qvinna omgifven af fem stycken små barn, på hvilkas anleten hungern med djupa drag hade tryckt sin omisskännliga stämpel, och hvilkas späda, Kalfnakna kroppar lågo utsträckta på den kyligå marken. Rörd af det armod och elände, som mötte hans blick, frågade han den stackars qvinnan efter orsaken till bennes mnödställda belägenhet, rörande hvilken hon lemnade honom det beed, att hennes man varit torpareiunder Axbergshammear (som eges af br öfverstelöjtnanien och riddaren C. L. Holst), men att han sist!l. April månad blifvit från sin innehafde torplägenhet vräkt; från hvilken tid det varit den utblottade familjens beklagansvärda lott att, i brist af annan bostad, använda den usla kolkojan till husrum. Enligt de upplysningar, hviska blifvit meddelade, har mannen, hvars namn är Erland Malmström, tjent under Åxbergshammar i sju och ewt halft års tid, tills han förliden vår, till följd af någon med inspektoren uppkommen oenighet, utvräktes ifrån torpet, och har han sedan den tiden visserligen sökt lifnära sig med hustru och barn genom arbete hos andra; men något tillfälle till varaktigare arbetsförtjenst, eller någon lägenhet att åtminstone bereda tak öfver hufvudet åt sig och de sfha, har sedermera icke yppat sig för honom. Att under sådant förhållande den olyckliga familjen skall befinna sig i den yttersta fattigdom och nöd, kan man lätteligen föreställa sig. Det skulle väl tyckas, som borde i främsta rummet den godsegare, under hvilken mannen såsom torpare hittills lydt, och hvilken en längre tid dragit nytta af hans arbetskrafter, jerhväl tillse, att ej den utarmade familjen behöfde förgås af köld och hunger — men det är ej alla egendomsherrars sed, att hysa ett barmhertigt bjerta emot sina underhafvande. — Likaledes tyckes det, att den församling, hvilken de arma olyckliga tillhöra, borde vidtaga några kraftigare mått och steg till ett ofördröjdt afhjelpande af deras påträngande nöd; men äfven dertill synas inga tecken. Erland Malmström har, rörande sin vandel, ej blott af församlingens presterskap, utan ock af åtskilliga dess medlemmar, de mest hedrande vitsord. Om det å ena. sidan är rättvist, att den som icke vill arbeta, skall icke heller äfa, så är det ock å andra sidan hårdt, att den som verkligen vill arbeta, skall nödgas både svälta och frysa med bustru och barn. Något som betydligen måste öka svårigheten för den unge, arbetsföre mannen att erhålla någon stadigvarande tjenst, är inspektorens vägran att meddela honom orlofssedel för den tid, han lydt under Axbergshammar, till hvilken vägran såsom skäl förgbäres, att om han :erhölle ett sådant betyg, men det oaktadt ingen tjenst, kunde han med sin omgifning komma att falla nämnde bruk till last! Huru det tillgått med hans så kallade vräkning ifrån torpet, känne vi väl icke specielt; dock lärer derom tyistas hos konungens härvarande befallningshafvande, hvilken autoritet, såsom man har anledning hoppas och förmoda, väl i sinom tid fattar ett rättvist beslut till den nödlidande familjens förmån. Fahlun d. 48 Nov. Det märkvärdiga målet mellan en 60årig gumma, som på Skuggarfsvägen blifvit den 28 sistl. Aug. slagen af en bonde, så att käken först gått ur led och sedan genom ett förnyadt slag återkommit i sitt rätta skick, har nu på det sätt af rådstufvurätten blifvit afgjordt, att bonden fått böta för slagsmål och fylleri 24: 46, och gumman för fylleri 3:-46. bko. (S. EK. L. T.) Amål d. 48 Nov. Så väl af enskilda bref, som genom muntligt meddelande, ha vi hört mycket klagas öfver den osäkerhet för resande som råder på vägen mellan Åmål och Wenersborg, der under innevarande höst många lära blifvit antastade och: öfverfallna. En cch annan påstås äfven ba blifvit plundrad, och sjelf med möda förmått rädda sig undan våldsverkares hotende och lifsfarliga vapen. Ett sådant förfarande är så mycket ohyggligare att förnimma, som de vögfridstörände icke kunna anses för andra än inom trakten boende personer, hvilka tyckas finna rent af ett nöje och en pjutning uti att på ett djuriskt och lömskt sätt öfverrumpla och våldgästa andra menniskor. (Å. V.)