Aftonbladet – 20 november 1847, sida 3

sätt dessa båda saker låta förena sig, men en hvar inser det nog sjelf. Eller månne det icke fiones fall då loyauteen kan hafva äfven högre: fordringar än blott den omedelbara lydnadens? REVY AF LANDSORTSPRESSEN. Najadens, sista nummer innehåller angående tidningen Tiden några träffande reflexioner, hvaraf vi meddela följande utdrag: Den konservativa tidningen Tiden har nu fortgått på tredje månaden, och man kar således haft tid att bilda sig ett omdöme om densamma. För vår del tycka vi oss icke sakna anledning att anse de små men, vi vid dess första uppträdande, mera såsom en förmodan, yttrade, besannade, kanske i viss mån t. o. m. förstorade. För att rätt bedöma, hvad Tiden är, måste man göra sig reda för, hvad meningen väl var, att den skulle vara. Skälet, hvarföre man fäster mera uppmärksamhet vid Tiden, än vid t. ex. Biel och Morgonen, för att icke tala om Granskaren m. fl. å ena sidan, eller den redan ålderstigna firman Minerva å en annan, är naturligtvis de olika förhållanden, hvarunder de uppträdt, de olika motiverna och de olika syftena. Man har nemligen väl sett konservativa, devuerade, besoldade tidningar uppställda endast för att bekämpa de liberale, försvara Regeringen jemte det gamla, aristokrati, hierarki o. d. m.; men det är ett hittills hos oss osedt fenomen, att kärnan af aristokrati, hierarki, byråkrati samlar alla sina krafter och koncentrerar dem i en oppositionstidning emot Regeringen. När nu detta fenomen inträffar kort före en riksdag, der man omöjligen kan längre i allt stå och trampa vatten, utan sakerna måste antingen fram eller tillbaka, så är det ju tydligt, att denna aristokratiska, hierarkiska, byråkratiska elitförening alldeles ieke haft till syfte att för samtid och efterverld endast nedlägga en protest, en reservation emot den nya sakernas ordning, emot de uppoffringar och koncessioner, den verkliga nya tiden kräft; utan att tvärtom med all möjlig förmåga arbeta för något positivt, för en reaktion, söka tvinga (med ordet naturligtvis) Regering och Folk att vända om från den farliga liberalismens stråt och åter kasta sig i de konservatives armar; ja att, som det heter, ;rädda royauteen mot dess egen viljan, 0. s. Vv. När man besinnar det verkligen stora målet för denna tidning — ty Tiden sjelf skall, utan tvist nu öfver sjelfva åsigternes eller grundsatsernas riktighet å ena eller andra sidan, utan tvifvel medgifva, att dess arbete är ett arbete mot (tids-)strömmen; när man besinnar hvilka hufvudmän (presidenter och excellenser och Gud vet allt hvad för excellent) som stodo i spetsen för den tillämnade jätten, hvilken skulle krossa liberalismens hydra; när man besinnar, huru namn och penningar samlades öfver hela riket hos allt, hvad magnaterne ega ypperst ibländ sig, så var det gifvet, att alla med spänd väntan emotsågo något, i både materielt och intellektuelt hänseende, verkligen stort och storartadt. Hur har denna verkan motsvarats? månne icke här blifvit visad en ny upplaga af fabeln om huruledes, då berget skulle föda, der framkom en liten (vi utelemna, såsom icke tillämpligt, ordet: ridiculus) råtta?) — — — — — Sedan Najaden härefter framställt sin tanka om enda möjliga sättet huru det konservativa partiet kunnat hålla en tidning uppe, hvari dock ingår det kinkiga vilkoret af en talangfull redaktion, och visat huru Tiden felat emot dessa vilkor, sluter den sålunda: Vi må ju glädja oss om det visat sig, att denna ståtliga Adels-, Prestoch Embetsmannaaristokrati hvarken vill göra tillräckliga materiela uppoffringar (någonting som talar starkt och högljudt om beskaffenheten af samma aristokratis aristokrati) eller eger tillräckliga intellektuela krafter att anlita. Detta är ju ett stort tidens tecken, medan det ej heller är utan sin märkliga betydelse, att å andra sidan någon finres — denne någon må nu vara den synbare eller andre — som gifver 47,000 rdr bko för en liberal tidnings blotta firma, och, efter hvad det sägs, med lätthet rekryterar talanger till redaktionsbiträde.; IR — Östgötha Correspondenten innehåller ett rätt lyckadt, skäratsamt bref af signaturen Quippe, hvaribland förekommer följande: I sednaste brefvet jag hade från Schweiz, berättades, att jesuiterna börjat palta af derifrån till Italien. Gud låte likväl inte min korrespondent ha tagit miste i afseende på väderstrecket, ty jag har hört en och annan sakkunnig person just i dessa dagar påstå, att man spårat dem här uppe i Norde) — — — — — I slutet af förra veckan passerade härigenom en sådan mängd riksdagsmän af alla möjliga färger, att både hästar och hållkarlar voro i jemn svettning natt och dag. I lördags afreste stadens egen representant, magister Palmer, till Norrköping, för att söndagen derifrån afgå, på samma ångfartyg som biskop Hedrån, till deras gemensamma bestämmelseort, hufvudstaden. Jag, som pratar gerna, råkade några dagar förut nämna detta för en annan, också mycket lärd magister, och han svarade mig endast: Kors, jag kan undra hvad det är för evangelium om söndag. — I måndags den 43 hujus blef Riksdagen, som onkel vet, utblåst, och den dagen hade jag föresatt mig att endast och allenast fundera på riksvigtiga saker, men kunde omöjligt få ur hufvudet på mig Fredmans bekanta sång: Novämber den femtonde dagen, Ett tusen sjuhundra och åttiotre Blef Bacchi concours företagen Af samtlige Rådmän och Borgmästare etc. etc. — — i —Å Barometerns erkänsla. Barometern förklarar högtidligt, att hr Sjöberg. Söndagsbladsutvifvaren. nu mera blifvit