Aftonbladet – 20 november 1847, sida 2

tets insaltande begagnats koksalt; med vid en sednare undersökning visade det sig ganska rikt på chlorkalium och chlormagnesium. Undersökning af saltets halt föranleddes deraf, att i den erhållna saltlaken blott visade sig spår af fosforsyra. Köttets yttre utseende förklarade redan denna oväntade företeelse; det var nämligen betäckt liksom af ett hvitt skum, som till större delen bestod af fosforsyrad kalk och fosforsyrad talkjord; koksaltets jordsalter hads förenat sig med köttvätskans fosforsyrade keali till fosforsyrad kalk och talk, af hvilka blott en ringa mängd kunde lösa sig i den surt reagerande saltlaken. I användandet af ett på kalk och talkjord rikt koksalt till saltning miste ligga någon orsak, som gör njutandet af dermed saltadt kött mindre skadligt. Det är nämligen klart att om, jemte ett sådant kött, förtäras grönsaker, som äro rika på kali, och då detta förefinnes hos alla sådana, så äro i detta fall de villkor för handen, som erfordras, för att under matsmältningsprocessen ersätta de bristande fosforsyrade alkalierna. Att dessa verkligen kunna framalstras under ifrågavarande omständigheter, ådagalägger analysen af mjölken och de gräsätande djurens föda, som ej innehåller fosforsyrade alkalier, utan fosförsyrad kalk och talk, jemte salter med alkaliska basar. Jemför man kött med andra animaliska födoheten ögonskenlig och deras svårsmälta beskaffenhet, i jemförelse med köttets, är otvifvelaktigt grundad uti den olika sammansättningen ; deraf synes vidare följa, att vid bedömandet af elt födoämnes närende förmåga, blodets sammansättning icke bör väljas till utgångspunkt, emedan äfven en mängd andra faktorer måste tagas med i räkningen, hvilka srknas i blodet, eller blott i ringa mängd förefinnas hos detsamma. i