Aftonbladet – 19 november 1847, sida 3

— Svevska Minerva har i går haft den glödjen få utbreda sig öfver och kommentera berättelsen om att talmanskapet i Bondeståndet utbjudits åt riksdagsmannen Sirindlund, men af honom afslagits. I parenthes sagdt, ha vi hört försäkras af ett par personer, som trott sig känna saken närmare, att hvarken talmanseller vicetalmans-befattningen skall blifvit herr Strindlund erbjuden, utan att ryktet endast utspriddes från den konservativa sidan, för att få tillfälle. derpå bygga vissa betraktelser, och hålla fram: partiets onekligen klokaste och finaste ledare i Bondeståndet. Det vore alldeles icke utan vigt, kanske äfven för Regeringen sjelf, att få på något sätt närmare tillkännagifvet, huru härmed förhåller sig: Imedlertid har Minerva, som sagdt är, icke oslugt profiterat af ryktet. Se här. ett litet utdrag ur Minervas omnämnda artikel: . Riksdagsmannen Strindlunds ihärdiga vägran; hans orubbliga ståndaktighet, att icke af några lockelser, hvarken af fåfänga eller inkomst, låta sig förledas att intaga en plats som skulle tillintetgjort hans verksamhet för allmänt väl,: är ett. exempel utaf en Danneman, som ådagalägger kvilken karaktersstyrka och sjelfförsakelse ännu finnas hos Sveriges A!lmogg; likasom;ock hans-förening med Rutberg under förra riksdagen, med bortläggande utaf allt gammalt partigroll, -gaf å båda sidor ett föredöme af statsklokhet, som jicke borde vara för