Aftonbladet – 19 november 1847, sida 2

och dö ensam. Jag skall föra henne till mulattens grotta. tta! Pauline: ens grotta! Fabian: Floden stiger klockan fem. (Buler höres utanföre. Pauline ull fönstret): Ack, de komma! de hafva icke velat tro Andrå! : Fabian (för sig sjel!): Jag har väl valt väen! ; Pauline: De komma! de skola slå sönder dörrarne! (Hon går åter till Fabian.) Fabian! ögonblicket är afgörande; du kom nyss ihåg mulattens grotta — — Fabian (som föru): Hafvet steg — Pauline: Jag var beredd, ty jag skulle dö red dig och genom digFabian (för sig sjeli): Hafvet steg högre! (Buller höres utanföre.) Pauline: De nalkas! Fabian, hör du dessa rop! I dag, som på Bourbon, ryter stormen omkring oss, men förskräckligare än oceanen! Det är folket, som brusar och som hotar. (Man hör fönsterrutor klinga.) I dag, Fabian, i dag är jag rädd för stormen. (Hon återkommer med förskräckelse. till: honom. Fabian (orörlig och med styrka): Hafvet steg beständigt! . i Pauline (betraktar honom, och då hon ej ser hoxiom göra någon rörelse): O förgälves! förgäfves! Ske då din vilje, Herre! — Fabian! då jag på Bourbon trodde, att j:g skulle dö, då ropade jag till dig: jag älskar dig! Nu hotar döden låter, och mitt sista rop är ännu: Fabian! min Fabian! jag älskar dig! i i Fabian: Hvad! du älskar mig och du vill dö; men jag — jag vill det ej! Pauline: Du igenkänner mig då? cn 3 Fabian (återfinnande till hälften sitt förstånd): a, du är Pauline! . Pauline (faller på knä): O min Gud! du ville icke att jag skulle dö, derföre ait han kunde rädda mig. ÅTTONDE SCENEN. DE FÖRRE, AURELIA. SAINTE LUCE. SEDAN ANDRE OCH FOLEET. i 0 Aurelia: Här äro de, Pauline, här äro de!