Aftonbladet – 19 november 1847, sida 2

En af folket (väpnad med en bössa, på balongen i fonden till venster): Det kan vara licaså godt att afgöra saken här! (Han sigtar på Pauline; Fabian kastar sig instinktmessigt melan henne och skottet, som träffar honom; han ;vigtar och nedfaller på hvilsängen.) Andre (som springer till Fabian): Fabian, min vän! (Till folket) Ack, olycklige! hvad hbafven j pjort! i ? Pauline (faller på knä framför honom): Mördat — de haiva mördat honom! (Fabian omsifves af chevaliern, Pauline och Aureliz, och understödes af Andre. Folket drager sig förläset uppåt fonden.) Fabian (som uppreser sig, betraktar Pauline): Pauline! är det du! (Han försöker att återkalla sitt förstånd.) O! mitt förstånd, mitt förstånd! (Han stiger upp.) Folket (framstörtande): Död öfver henne! Aurelia: De mörda henne! Fabian (svigtande): Mörda henne! (Höns förstånd återkommer.) Hon — Pauline — min hustru! Folket: Hans hustru! Sainte Luce: Ja, hans hustru. Pierre (går fram till chevaliern): Och beviset på detta giftermål? Folket; Ja, ja, beviset! (Fabian, stödd af chevaliern, Andre och hans bror, har Pauline framför sig och Aurelia till höger. Han öppnar sin väst, tar fram giftermålskontraktet, ger det åt Pierre, hvilken visar det åt folket, som under djup tystnad drar sig uppåt fonden. Man märker då Fabians blödande bröst.) s Pauline: Blod! blod! (Hon betäcker hans bröst med sin näsduk.) Fabian (med svag stämma): Det skott, som träffade mig, var dig ämnadt, Pauline, och jag tackar Gud, som låter mig dö som jag lefvat — för dig — alltil för dig. (Han dör i Andres och Sainte Luces armar.) Pauline (som underallt detta legat på knä faller afdånad i Aurelias armar); Ack! Slut.