Aftonbladet – 18 november 1847, sida 3

träd på Carl XIII:s torg. Detta skedde inför polisbetjenternes ögon, hvilka således pligtenligt bordt hindra det. Som nu imedlertid dessa få sin andel af böterna, så hafva de intresse af att brottet begicks. Når detta skett, hastade de efter mannen och kallade honom inför polisen. Här dömdes han att böta 6 rdr 32 sk., men saknade tillgång dertill. Nu var väl ingenting rimligare och naturligare, än att han borde betala med hvad han ägde: sin 21beotskreft, dermed hålla det allmänna skadeslös för dess lidande genom den begångna åverkan å trädet och polisbetjenterne för deras bötesandel, och att ban sålunda skickats till något offentligt arbete, der han fått aftjena sin skuid. Detta liqvidationssätt gifver sig så helt och hållet sjelft vid handen, att man icke begiuiper huru det är möjligt att annorlunda förfara. Men vår lag begriper saken annorlunda, eller rättare: hon tycks i detta fall hafva frånsagt sig all skyldighet att begripa. Mannen dömts i stället till åtta dagars-fängelse vid vatten och bröd, d. v. s. behandlas som missdådare, staten förlorar, ej blott de afbrutna gvistarna, utan äfven fångens underhållskostnad och polisbetjenterne sina bötesandelar. Jag her här alldeles icke vidrört det vådliga i systemet att göra lsgens tjenare intresserade, icke i förseelsers och skadors hindrande, utan i deras begående, samt i den orimliga disproportionen emellan ett par afbrutna qvistar, hvaraf trädet ej det minsta lider, och 40 rdr rgs i böter, d. v. s. hallfannan veckas inkomst för en arbetare — jag bar endast velat åskådliggöra kötessys!emets orättvisa och förruftsvi drighet. Detta system måste upphöra. Det verkliga brottet, det, hvarigenom samhället och samhillsmedlemmen lider skada till person eller egendom, bör aldrig få försonas med böter. Dessa böra deremot ej vara annat än hvad penningen ursprungligen och alltid är: ett bytesmedel, således ett medel att gälda en förlust eller skada tillfogad det allmänna eller den enskilde. Om tillfogaren saknar penningar, försone han skadan genom sitt arbete, detta må nu vara hur litet eller hur mycket värdt som helst. Men staten förvexle aldrig frågans mnatur och behandle aldrig någon som brottsling derföre, att han ej har penningar. 43:0 Militär-förseelser böra annorlunda behandlas än som nu sker. Jag menar härmed icke de egentliga disciplinär-förseelserna, i anseende till hvilka ett lika origtigt system råder, men det jag icke här har för afsigt att vidröra; jag menar de lindrigare öfverträdelser af allmän lag, för hvilka soldaten nu, såsom det i dagligt tal heter: bortskönkes tlll polisen, d. v. ee försändes till pionierkorpsen. Fordom dömdes mindre förbrytare till krigstjenst derföre, att han var en förb ytere af ringare art; nu utstrykes lan just af samma anledning ur krigstjensten. Om man i förra fallet gick något för lingt i likmöjdhet för militärståndets hedersprincip, tyckes man nu gå något för långt i ömtålighet för densamma, helst denna princ:p uppenbarligen kränkes när soldaten kan extra judicialiter dömas ända till 450 prygel, således både till form och effekt värre behandlas än sjelfva den öfverbeviste tjufven, och sådant för jemnförelsevis ringa fel. Man tyckes på allvar ba trott, att domen förändrar sitt väsende deraf, att den saknar lagliga former, eller af sin grymhet deraf, att straffet tillämpas på annan kroppsdel än ryggen. Faran af att i detta fall göra för mycket eller för litet, kan afböjas genom det systems införande, som redan finnes vid åtskilliga europeiska armåöer, nemligen att suldaterne fördelas i tvenne kl:sser, den ena hvari krigarens kropp alltid och vid alla förseelser är fridlyst förr än han, såsom straff för en begången svårare eller flerfaldigt förnyade mindre förseelser nedflyttas i den andra: strykklassen, der han kan kroppsligt agas, men hvarur han också genom en längre tids fö bättradt uppförande åter kan uppflyttas i den fridlysta. 44:0 Pionierkorpsen bör vara förbehållen endast för lösgifna fångar. Sådana fångars placerande är icke ett bland lagskiparens minsta bekymmer, och man har till dess lättande velat stifta frivilliga filantropiska samfund, hvilka skulle åtaga sig deras vård, d. v. s. som skulle antingen upplysa eller förbättra opinionen eller motverka den, båda uppdragen så svåra och vidtutseende, att de sannerligen förutsätta mer än vanliga krafter, och svårligen kunna väntas af ett enskildt sällskap, om detta ej blir så telrikt, att det omfattar hela orter eller distrikter. Det enklaste tyckes vara, att samla dessa i pionierkorpser, om de, vid utgången ur fängelset, ännu hafva någon arbetskraft i behåll och att i annat fall hänvisa dem till någon välgörenhetsanstalt. Man har hittills ej kunnat göra detta, emedan pioniörkorpsen är förbebållen de icke för brott dömde, d. v. s. den är en utvext på det olyckliga och sjelft så högst fördömliga korrektionsoch försvarslöshetssystemet. När åter detta upphör, när en strykklass införes i militärkorpsern2, så kunna pionierkorpserna bli hvad de borde vara: tillflygter för den frigifna fången, i fall han behöfver en sådan, i fall han icke har någon gifven sysselsättning eller anhöriga, som vilja vårda sig om honom. Bäst vore, om dessa pionierkorpser kunde användas vid fattigkolonierna, om de begagnades att rödja vägen för sådana, att förrätta de svåraste förarbetena, och om de slutligen der fingo en plats med samma utsigt, som andra deras medlemmar, den af en möjlig främtida sjelfständig besittning af någon jordlott, till hvars skapande, hvars framdragande ur vildbetstillståndet de bidragit. 2 (Slutet följer.) (Insändt.) YTTERLIGARE OM UPSALA KATEDRALSKOLA. Af den artikel. som i Aftonbladet .M 40 -—-— mm oo mr mm AMA AA — (HV -—AA OO EMH OO (TO EP VA HH pl KA Ö KR At UN AMA ts Ar RH 4 rr AA DD MD — M ND AS VV Am PA -c AV --MM AA AA AM BAD An