Aftonbladet – 18 november 1847, sida 2

Fångvaktaren: Man vet ej al annat än lyda bär. (Han släcker ut lampan, går ut och stänger dörren. Det fullkomligaste mörker herrskar i hålan.) I SJETTE SCENEN. l Fabian (alltjemt på knä): Min Gud! Jag ser ju icke mer! och detta bref! (Han går till öppningen, sedan till det siälle, der lampan stått, och försöker att läsa.) Omöjligt! öfverallt mörker! allestädes natt! Men dessa bårtäcken! — denna libkistal — denne döde! — Hvem då? — Hvem? (Uppger ett förtviflans skri.) O! Pau-; line är död! (Han faller ned vanmäktig på hal-. men.) (I detta ögonblick börjar kanonaden, derefter: dundret af musköteld.) . Fångvaktaren (synes åter i höjden af trappan, och håller lampan i banden): Attacken börjar, men lyckligtvis är bastiljen ointaglig.! (Han går obekymradt uppför trappan. ann naden fortfar.) SJUNDE SCENEN. SAINTE LUCE, BRIQUET. Briquet (kommer ut från sängkammaren): Kanonerna! Gud tröste oss! Herre, det är kanonsalfvor! . Sainte Luce (kommer likaledes ut och går till fönstret): Ja, det är fåstningens artilleri, som skjuter på place Sainte Antoine; men för fen! Sainte Antoine svarar i samma ton. oa Briquet: Herre min Gud är det möjligt! (Rop utanför.) ) Sainte Luce: Men, det här blir alfvarsamt; hör — dessa förvirrade rop! detta högljudda skriande. Briquet (vid fönstret): Och der nere på valIlen, hvilken folkmängd! Ack! Herre, det är licke mer soldater, som äro vid batterierna. Det är: folket. (Rop utanför): Seger! Seger! Sainte Luce: Det är omöjligt: man tar icke bastiljen lika lätt, som ett vanligt näste. (RoIpen komma närmare.) Seger! Seger! (En ytterligare muskötsalfva, hvarefter man hör portarna inslås medelst yxhugg; den, som är i jemnhöjd med trappan, är redan förstörd,