Aftonbladet – 17 november 1847, sida 3

Uti ert cböjliga bat skul!e ni, ädla fru, också hafva tillagt: Bättre sorgen, än det anstötliga i ritt hus! Markisinnan (faller tillintetgjord i hvil:offen): Pzuline! Pauline (faller på knä för Fabian): Jeg skall j kunna lefva förbannad af min mor! Fabien (ser körleksfullt på benne): Nu iligser det mig, att fullölja ditt uppoffringsoch körleksverk — det, som hvarken konungen eler lagen kunna åstadkomma — det skall Fabian göra! Detta giftermil, stadföstadt af en helig Guds tjenare, som ej skall omtala hemligheten deraf för någon annan än Gud — detta heliga, ctryggeliga äktenskap, som irgen kan upplösa, j:g skall upplösa det! Pauline: Du! . Markisinnan (stiger upp): Hv:d säger ni? Fabian (som hnappt kan återhålla sina snyftningar, upplyfter Pauline): Jag säger, min fru, att jag skänker er tillbaka er dotter — Pauline, du bar i ett ögonblick belönat mig för all min smärta, alla mina qval — du ville dö för mig — du skall lefva för din mor. — (Han för henne till medren.) Farväl, Psuline! — Efter eit ögonblick): Jag skall först i himlen blifva din trolsfvade. — Farsäl! (Nöra dörrtröskeln och gråtande): Aldrig min, Pauline — men också aldrig cn annans. — Farväl! (Han går.) Pauline: Min mor! om ban lemnar mig, så ir det för alt döda sig! (Hon vill följa honom.) Markisinnan (som redan uppnått fonden och ir vid dörren, drar häftigt på klocksträngen, som är nära densamma. Till sin dotter, som bon med styrka tillbakshåller): Stanna qvar! (Till Intendenten, scm inträder): Följ Fabian, använd våld, om det behöfs; men låt honom icke slippa ut ur hotel!et. — (Intendenten går.) Pauline (som med glädje betraktar sin mor): Ni skall då rädda honom, min mer? Markisinnan (känslolöst, i det hon för doitren fram på avantecenen): Jag skall rädda milt namns heder! (Pauline, hvars krafter äro uttömde, feller på nä för sin mor.) Ö Slut på femte Akten. : 208