Aftonbladet – 17 november 1847, sida 1

sätt, sin hand. Sainte Luce vårdar sig ej be märka Fobian, som håller sig afsides och hvilke) ej heller Pauline ser.) FJERDE SCENEN. FABIAN, PAULINE, SAINTE LUCE. Fabian (afsides): Alltid denna man i henne spir. (Han går till venster och stannar i fonden.) — Sainte Luc: Nå, min täcka kusin! hela det nådiga mottagande, ni rönt i Versailles, har ej förmått frambringa ett småleende på era läppar. Jag tillstår, att jag kommer derifrån Ika häaryck!t, om markisinnan; ty det förekora mig, som vår älskvärda drottnings blickar endast lennade er, för att fästas på mig. Hon gissade säkert, hvad jag illa lyckades dölja. Pauline: Förlåt, chevalier! jag tror att min mor väntar er i sina rum. Sainte Luce: I er närvaro må det tillåtas mig att glömma henne. — (Afsides) Alltjemt kall och förbehållsam — bon, som öfvergifvit allt för min skull! — det är svårt att begripa. — Högt) Tills i morgon, min sköna kusin — och änk hädanefter något litet på mig, som blott änker på er. (tan går att kyssa hennes han; 10n drar den tillbaka. Han gör en åtbörd af varm, drar sig tillbaka för att gå. men stanar då ban blir varse Fybian.) Ahl ni är här, i — Pauline (vänder sig om, öfverraskad): Fabian! Sainte Luce: I denna salong! — Det synes, iogsamt att vi äro lingt ifrån He Bourbon, ch att vi med stora s!eg närma oss jemnliketen — som herrarne af tredje ståndet pläga ttrycka sig. — (Afsides): Det der är besynnergt! — (H-:gi): Ni är utan tvifsel här för att a emot en befallnivg af fröken; men ni borde : iminstone låta anmäla er förut, mina gynnare.; )a det inte finns slafvar i Frankrike, så tror ig åtminstone att det finns drängar. (Han går.)! FEMTE SCENEN. 1 FABIAN, PAÅULINE, I Fabian: Ja — slaf på Bourbon! — här dräng! Pauline (med sänkt röst och bedjande åt3rd): Men denne slaf — denne drärg — det r min make, det är min älskare! Inför Gud, om vet det, och inför mig, som älskar honom, r ban stor och ädel! — han har rätt att vira olt öfver sig sjelf — och der, vid ditt hjerta, : ir du icke der en Kelig akt, bekräftad af en: lerrans tjenare — en:akt, som säger, att den2 dräng, denna slaf är min herre! i