Aftonbladet – 17 november 1847, sida 1

doktornx, så helsa alla män på honom och alla lqvianor välsigna honom. Indendenrten (leende): Den svarte doktora? — åh, jag vet nu om hem ni taar — detär om Fsbian. Andre: Ja så, han heter herc Fabian? Intendenten (sörsktligt): Det är en mulait, en I friköpt slaf, som fröken de la Reynerie fört med sig från He Bourbon, som ett minne, en landets märkvärdighet utan tvifvel. (Fabian synes i fonden; han bär fransysk drägt och värja vid sidz:n; han lägger ifrån sig sin batt i en länstol till höger.) Andre: Förtala honom icke för mig! — ty, ser ni, jag skulle kunna lita slå ihjel mig för honom. . Fabian (räcker Andre sin hand): Ädla bjertal; Andre (går emot honom): Ah! här är nil — (Han kysser hans hand.) i Intendenten (spefullt i det ban går): Till dess alt fakulteten och polisen förhjuda herr Fabian att befaita sig med läkarekonste:, uppmanar jag honom stt hålla sina rådplägningar annoistädes. (Han går.) ANDRA SCENEN. FABIAN, ANDRE. I Andre: Huoru? fördrar ni, herr doktor, hva denana gamla, pudrade apa säger er i en ton? Fabian (lugnt): Andiel hur mår er mor i dag? Andre: Bra — fullkoizl1 som skickat mig. Hon skule igt bra — det är hon; till och med I 1 bafva varit nog stark för att komma sjelf — men hon var rädd. Fabian: Rädd? : K Andre: Hör på bur det förbåller sig. Vid hafva öfvervägt sålunda: Hvar och en lefver at sitt yrke; man kan icke alltid utöfva läkare-: i konsten af ren barmhertighet. Då arbetade jag ! dubbelt — och jag medför åt er fjorten dagars aflöning, som jag på en vecka förtjent — det!! der är hvarken betydligt eller tungt — men se der — IK Fabian: Min vän, jag mottager hvad du er-! bjuder mig — men jag låter det qvarstå hosf inachafvaren — och då du finner någon, soml: är fattigare än du — välan! gif honom de:sa!l penxningar. d Andre: För er räkniog? Fabian: Som du vill. 2 Andre: Jag skall göra, som ni sagt. — Far-r