Aftonbladet – 16 november 1847, sida 3

Aurelia: Hon lefver. Pauline (faller på knä): Hon lefver! — Min Gud — hon lefver! Sainte Luce: Hon gråter! Lia: Och tårarne rädda henne! Pauline: Och mi!t hjerta skulle icke sagt mig det! Aurelia: Nu! läs detta bref ifrån din mor. Pauline: Från min mor? åh! Frukta intet! min mor lefver; Gud skall icke låta mig dö innan jag återsett, omfamnat henne — ja, detta bref är verkligen ifrån henne. (Hon kysser brefvet.) Lia, kalla hit alla våra tjenare! Må de komma — de hafva: med mig begritit henne — de skola också glädjas med mig och tacka Gud. Se till, att de komma alla! (Lia går ut genom fonden.) Pauline: Och du, Aurelia — ni, mina vänner — lugnen mig, visen mig då er glädje — på det jag ej mer må tvifla — på det jag må vara viss på mitt förstånds tillvaro! (Hon räcker händerna emot dem.) Lia (återkommer med hela egendomens befolkning): Herrskarinna! se här äro de alla! ÅTTONDE SCENEN, DE FÖRRE. BETJENING. NEGRER. SEDAN FABLAN. Pauline (till Alla): Mina vänner! ingen bedröfvelse, ingen sorg mer. Finnes det här några arma slafmödrar, skiljda från barn, som begråta fädernejorden, må de vara fria. Gud återger mig min mor — återge också de värnlöse sina mödrar. Alla: Hennes nåd de la Regnerie — —? Pauline: Räddad — räddad! Se, deita bref är från rer --2 uehne — och detta bref kommer från Frankrike. Se — se alla! (Under det hon visar brefvet, synes Fabian till höger.) Fabian (afsides): Hvilken folksamling, och hvad tilldrar sig här? Pauline (märker honom): Ahl! Fabian! dela min glädje, min lycka; min mor lefver! Fabian (med förskräckelse): Er mor! (Han nuggar i sina händer giltermålsakten. Pauline förvånas först öfver hans rörelser; derefter, liksom krossad af minnet, studsar hon md fasa tillbaka.) Ahl Alla: Evad är på färde? Pauline (afsides): Jag hade glömt stt 4 7 (Slut på Femte akten.) ;