Aftonbladet – 16 november 1847, sida 3

oss, : älskade kusin, för det vi brutit emot era befallningar. Men sällheten har ju öppet tillträde öfverallt, och det är sällhet vi medföra åt er. Lia: Ack ja, matmor! Pauline (ser på dem): Jag förstår er icke. Aurelia: Alskade Pauline! du är en from cch förtröfflig dotter — du har med en kristens undergifvenhet burit den förfärliga olycka, som hemsökt dig — för ett år sedan. Barbantane (sakta): Akta er! Sainte Luce: (vill Aurelis): Hvad påminner ni nu om, min syster! Pauline: Om ett minne, som aldrig skall utplånas ur mitt bjeria: hågkomsten af min mor. Jag har aldrig fattat, hur man kan söka utplåna minnet af dem, som man älskat och förlorat. Tvärtom bör allt, som påminner oss om dem, vara oss kärt och dyrbart. Aurelia! tala med mig om min mor — om min mor, som jag oupphörligt ser i mina drömmar. Dessa hemlighetsfulla syner äro en Försynens välgerning, och det är med stilla glädje jag ser natten närma siz, ty då sömnen kommer, säger jag alltid till mig sjelf: min mor skall också komma! i Lia (med tonvigt): Aro icke drömmar stundom himmelska uppenbarelser? Sainte Luce: Jo! Barbantane: Mycket riktigt! Aurelia: Det vi anse för verklig olycka är ofta blott en pröfning af Gud. Har du aldrig, Pauline, i dina drömmar sett din mor, uppehållen på vågorna af en osynlig mäktig hand, på en svag flottbro uppnå ett oförväntadt land, och sedan der på sina knän tacka himlen, som räddat hönne åt sin dotter? Pauline (gråtande): O nej! jag ser henne alltid döende sträcka sina armar emot mig. Aurelia; Såg du henne icke en sång i din sista dröm; har hon icke synts dig i Frankrike, sysselsatt att skrifva dig till: )Min dotter! räddu genom ett underverk, kallar jag och väntar ign Pauline: O, sluta för Guds skull! — Denna dröm skulle vid uppvaknandet gjort mig galen. Aurelia: Än om denna dröm vore verklighet? Pauline: Min mor — i Aurelia: Pauline, min vän — lugn! Pauline: Fortfar, Aurelia — eller jag dör! Min mor — sade du så? Min mor —