verkställbsr som denna. Erfarenheten har nemligen visat, att ett ombyte af sju protokollsförande är fullt tillräckligt att med maklighet binna besörja uppsättningen af muntliga diskussioner, utan afseende på huru länge de räcka: uppsättningen tar vanligen högst omkring fem gånger så lång tid, s.m anteckningen, Men det nyssnämnda antalet är ej större, än antalet af de kanslister hvarje stånd antager; och vi skulle derföre särdeles vilia rekommendera metcden till begagnande äfven i de öfriga riksstånden. Man bör ibågkomma den stora lätthet som den föreslagna metoden företer framför den äldre, hvilken deremot medför en ganska stark själsansträngning, då en och samma person skall sitta bela eller balfva dagen med den mest spända uppmärksamhet, hvaraf han är mäktig, orh ändock aldrig kan fullkomligt hinna följa med. Denna större lätthet gör ock, att till protokollsföringen icke behöfdes någon serskild, utomordentlig färdighet, utan den kunde verkställas af nästan hvilken kanslist som helst. Redaktionen af Aftonbladet har, för attgifva ett prof på verkställbarheten af här omfö;mälda nya metod, gjort ett försök dermed under Landtbruksmötet innevarande sommar. Härvid bör nämnas, att anteckningarna då fördes endast af ömsom 4, ömsom 3 personer i tur; att ingen af dessa begagnade snällskrifning; att ingen af dem specielt studerat åkerbruket och att de således voro mindre bekanta med åtskilliga dertill hörande termer, namn på verktyg 0. S. v.; att de bade en plats på läktaren, så att de talare, som stodo derunder, hördes blott till hälften; att blott undantagsvis, en eller per af talarne brydde sig om att öfverse sina yttranden, och slutligen, att det antecknade omedelbart efter uppsättningen lemnades ned till tryckeriet. Det oaktadt blef det likväl möjligt, hvad som utan ett arbetets fördelning hade varit ogörligt, att samma eftermiddag lemna en så utfö lig resumå i Aftonbladet, som utrymmet möjligen kunde medgifva af det väsendtliga i Landtbruksmötets förhandlingar. Men hade utrymmet i tidningen tillåtit en ännu större fullständighet, eller en sådan öfver hufvud varit af intresse för läsaren; hade sju personer turat om, i stället för 4 eller 3, jemte en kontrollant, som blott antecknat utan att uppsätta, och om slutligen det varit tillfälle att låta talarne få genomögna det redigerade, och hade det ej der varit en hufvudsak, att få berättelsen tryckt några timmar efteråt, så hade allt hvad -som yttrades, ganska väl kunnat alldeles ordagrannt uppfattas, hvilket likväl blifvit tråkigt för publiken, åtminstone efter en och annan ledamot, som stundom hegärde ordet, utan att hafva någontiug egentligt att säga, hvarigenom den eljest ganska underhållande diskussionen under en och annan kort mellanstund nedföll till bara prat, eller hvad fransmannen kallar causerie. Uti riksståndens öfverläggningar åter, der det är föreskrifvet att yttranderna skola upptagas ordagr:nnt, kan aldrig någon metod vara bättre, än den nu beskrifna. För protokollisterne sjeifve medför den dock största fördelen, då de kunna vara alldeles ledige från protokollsbesväret på dagarna emellan plena och således alla då kunna hjelpss åt för expeditionen. Det finnes också troligen icke något annat hinder mot vidtagandet af förändringen, som jemväl för ståndens sekreterare vore i högsta grad beqväm, än möjligen det, att af den personal, som antages i ståndens kanslier, hafva vissa hittills under namn af mnotarier uppburit högre arfvoden än de öfriga, ech att de förstnåmnde kanske torde hafva invändningar att framställa. Man finner imedlertid, stt detta är en så obetydlig småsak, att det lätt må kunna undanrödjas.