örr älskat, finnes ej mer — jag skänker mig selt åt den jag älskar nu. Fabian: Min Gud! — jag har lidit mycket — men j2g har ännu icke nog betalt den lyckaligbet, hvarmed du omhbuldar mig. — År det lin vilja att jag mottager denna sällbet, emelan du lemnar mig utan kreft att strida dermot? Pauline: F:bon, man väntar oss. Fabian (faller på knö): Engel — haft tack! du, som tror att mn Kärlek kan höja mig ända till dig. — O! jag svär dig, Paulive — denna kärlek skall evigt vara en dyrkan — ett tillbedjande, Fabion skoll aldrig för dig vara annat än sla. — Han skall älska dig, den stackars mulaiten! — men såsom sjömannen älskar jungfru Maria — som den moderlöse älskar minnet af sin mor. — (Pauline upplyfter Fabian, derefter pekar hon åt dörren till höger, och räcker honom vänligt banden, Fabian fattar den med kärlek och vördnad, och båda gå långsamt ut.) FEMTE SCENEN. SAINT LUCE, EN BETJENT, SEDAN BARBANTANE. Sainte Luce (:alar mycket högt, med en betjent i fonder): Min kusins dörr kan icke vara sluten för mig. — Om de: icke kan falla henne så lögligt, att grnast taga emot mig — nåväl — då kan jag vinte. — Men jag kommer icke att gå härifrån, förrön jag sett henne. (Barbantane hörs utanför.) Och dessutom, måste ordern vara upphäfven — ty här har vi ju herr Barbentane, som åtminstone ej smugit sig in i huset genom nyckelhålet. Barbantane (kommer iv): Mycket lätt — en man, sådan som jag, kommer aldrig någon annan väg än genom stora dörren. Sainte Luce (leende): Det tror j2g också! — Betjenten: Mina herrar, jag är tvungen att åtlyda frökens uttryckliga befallning; hon är i dag icke tillgänglig för någon. Sainte Luce: -1 dag, som i går — som alla dagar — och på det sättet bar min högt älskade kusin inneslutit och dolt sig en hel månad, — men jag reser i afton till Frankrike, och skulle icke vilja lemna kolonien, utan att hafva tagit afsked af den sköna osynliga — Barbantane (beser noga oll): Man störe icke fröken de la Reynerie för min skull. — Jag skall nog sysselsätta mig till dess hon behagar ta emot mig. — (Han bugar sig och går.) — (Afsides.) Jag bar besett alla ägorna, som lyda