plockade ax kunna väl en del vara tomma och en del förskämda; men en del kunna ock vara lika kärnfulla, som de i skördemännens knippor samlade. Dessutom må ju bibeltolkningen icke anses såsom ett handtverk, hvilket tillhörer något visst skrå. Framlidne erkekiskopen hr d:r J. O. Wallin yttrar, i förordet till sin öfversättning af Johannis Evangelium, den mening: att Bibelordets tolkning icke må anses uteslutande tillhöra män för kathedern och med hög akademisk lärdom, samt att han, i egenskap af ledamot i Bibelkommitteen, ville med nöje se försök göras i samma väg af hvem som helst, som dertill finner sig kallad. Vid denna fria åsigt vågar jag anse förutsatt, att man äfven utan all dokumenterad lärdom kunde inlåta sig i Bibeltolkning, samt att den högsta dokumenterade lärdom ändock icke absolut gör någon till en lycklig Skrifttolkare. Månge torde väl vara, som anse arbetet för en bättre Bibelöfversättning vara onödigt, och om jag ej misstager mig, så gynnas denna åsigt af våra Bibelsällskaper; men den vederlägges.redan af Bibelkommissionens tillsättande och är för öfrigt nog mycket papistisk, för att inför protestanter behöfva särskildt vederläggas. Vill man att Bibelordet skall hafva inflytande på menniskor till upplysning och tröst, och helgelse och sällhet, så måste det ock vara tolkadt så att menniskor förstå det. I annat fall kan det väl åstadkomma en vidskeplig vördnad, men aldrig en sannt religiös känsla. Såsom exempel må anföras Joh. 9: 39.: Till en dom är jag kommen i denna verlden, att de som icke se, skola varda seende, och de som se, skola varda blindev. Hvilken menniska kan väl förstå meningen af dessa ord, så länge ordet dom bibehålles? Bibelkommissionen har förmodligen velat förtydiiga detta, då den tolkar: Till att utföra en dom är jag kommen, m. m.; men ordet dom förblifver ändock lika mörkt. Man har sagt mig, att tvänne lärde (prester, det förstås) fått i uppdrag att utarbeta ett register med förklaring öfver de i vår Kyrkobibel befintliga svenska ord, som redan försvunnit ur språkbruket, eller brukas endast i någon viss provins, men äro obekante annorstädes, samt att antalet af sådana ord redan uppginge till 600. Ett sådant uppdrag och ett sådant arbete är visserligen ganska berömvärdt vid förutsättande deraf, att vår Bibel alltid skall förblifva i dess nuvarande skick, men om något särdeles nit för en verkligt svensk bibelöfversättning vittnar det icke. De i detta fall stationäre mena förmodligen, att vördnaden för bibelordet skall stiga i samma mån som den primitift mörka öfversättningen kan öfvergå till en svensk fornhäfd, der antiqvarien kan finna ett fält för sitt snille. Till en början må Bibelkommissionen då upplösas samt Olai och Laurentii Petri öfversättning tryckas på den svenska, som närmast efterträdde runspråket. Troligen finge då herrar filosofer i domkapitlen, såvida icke denna fornbäfd blef ett nytt species utaf theologien, ett nytt ämne att examinera och gifva betyg uti, och den presterliga lärdomen vunne med detsamma en ny tillvext! Det torde också, för egenhetens skull, förtjena att tagas i betraktande hvad författaren sid. 9 säger om de Symboliska böckernas egenskap såsom norm för protestantiska läran: Hvad de Symboliska Böckernas auktoritet beträffar, så frågas, om de. såsom norm för den protestantiska läran, böra följas antingen emedan, eller så vida de öfverensstämma med den Heliga Skrift. De fleste och isynnerket kyrkans högre väktare synas vara utaf den förra åsigten, helst icke blott bibelkommissionen fått sig ålagdt att fötja dem, utan ock både prester och andre embetsmän med ed måste antaga deras innehåll, om ock samma böcker aldrig af dem blifvit lästa. Härifrån härleder sig helt visst mycket af vår Bibels dunkelhet, och troligen hafva flere velat arbeta för bibelljuset, men fruktat att lida skeppsbrott mot denna klippa och dermed äfventyra sin jordiska välfärd. Med denna åsigt blifva dessa böcker för oss föga annat, än en ny Jus Canonicum, och man måste dervid antaga hos dem ett lika värde med Bibelns, så att reformations-theologerne skulle hafva ägt och i samma böcker nedlagt ett likasom inspireradt bibelljus, hvarvid ingen ofullkomlighet eller något fel kunde vara häftadt. Doktor Luther sjelf skall dock hafva yttrat, att den började reformationen icke borde komma att stanna der den af honom lemnades, uten fortgå. Således måste han sjelf hvarken hafva ansett sin bibelöfversättning vara absolut infailibel, icke eller de Symboliska böckerna absolut eniga med den Heliga Skrift, utan möjligen kunna, efter framtida forskning i bibelordet, finnas vara i ett eller annat stycke felaktiga. Häraf uppkommer då den sednare åsigten af de Symboliska Böckerna, såsom norm för trosläran, nemligen så vida de öfverensstämma med den Hel. Skrift. Denna åsigt är ock omisskänneligen uttryckt af dem, som författat och sanktionerat samma böcker, till bevis hvarföre här i öfversättning meddelas: Sammandårag af den regel och rättesnöre, hvarefter alla lärosatser böra pröfvas samt uppkomman1e tvister samvetsgrannt förklaras och biläggas: Vi ro, bekänne och läre, att den enda regel och rättesnöre, hvarefter alla lärosatser äfvensom alla lärare böra pröfvas och bedömas, är alldeles ingen annan, in profeternas och apostlarnes skrifter, så i det samla, som Nya Testamentet, såsom skrifvet är: Ditt ord är en lykta för mina fötter och ett Jjus på min väg. Ps. 419: 405. Och den helige Paulus säger: Om det ock vore en apostel ifrån himmelen, som predikade en annan lära, så borde han uteslutas från samfundet. Gal. 4: 8. Men de öfriga, så väl kyrkofädernas, som nyare lärares skrifter, under hvilket namn som helst de förekomma, böra ingalunda i värde jemnföras med den Hel. Skrift, utan samteliga vara densamma underordnade, så att de på intet annat sätt må antagas, än i stället för vittnen: som upplysa, att profeternas och apoöstlarnes lära, äfven efter apostlarnes tider bibehållits samt i hvilka länder den varit mera ren. — — — — På detta sätt bibehålles en tydlig skillnad emellan den Hel. Skrift och hvilka andra skrifter som helst: och PST LOTTA ERSTA TEST ETEN PS ENSTAKA