olycklige svär — att förena sig med henne ge nom ett högtidligt — men förfärligt band: — döden. — Pauline (har uppstått och ser hafvet stiga) Fabian! — Fabian! — Se bur hastigt hafvet sti ger! Fabian — jag vill gå. Fabian (qvarhåller henne): Gå? (smärtsam suckande) O! muiatten hade beräknat noga — han hade i sin ordning bedragit den unga qvin. nan, han hade lockat henne i en snara. — De voro begge — här — just på samma fläck vi Istå. — Flodtiden var inne — en enda väg till undflygt återstod — och hafvet steg — (Han fattar hennes händer.) Den unga qvinnan bad mulatten fly och rädda henne — men han, utan medlidande för hennss förskräckelse och tårar, qvarhöll henne med sina båda jernhänder. — Slutligen ropade hon: jag älskar dig! — och hafvet steg utan afbrott; vägen var stängd, döden botade — och döden var den unga qvinnan mindre förfärlig än mulattens kärlek. Pauline (förskräckt): Fabian — af medlidande — rädda mig! Fabian (ursinnigt): Rädda dig — Men du begriper då ingenting, förstår du inte? — Rädda dig? — men jag älskar dig! Pauline: Ni! Fabian: Jal jag sade ju sannt — döden är dig mindre förfärlig, än min kärlek! Pauline (efter ett ögonblick): O! ni vill blott pröfva mig — ni skall icke äga detta förfärliga mod att se mig dö här under era ögon. Fabian (visar henne hafvet, som oupphörligt stiger): Se dit, Pauline — innan vi kunna nå lessa klippor, utför hvilka jag nyss förmådde lig nedstiga, skal! hafvet hafva slukat oss båda. — Jal jag fruktade min svaghet, och derföre har jag betagit mig hvarje utväg till ånger, till nedlidande. — Döden herrskar här öfverallt — men döden för oss båda. — Nåå! — du darrar cke mer — du nejlkallar icke himlens hämd ifver din mördare. Pauline (Kögtidligt): Fabian, säg mig vid er nors minne — svär mig, att det ej mer gifves ågon räddning för oss? Fabian (visar henne hafvet, som redan är ära): Det ges ej mer någon. — Hafvet är reian vid vira fötter —ännu några ögonblick, ich det skall qväfva våra rop — Pauline (skyndar raed hänryckning till den illa gångstigen, som -är huggen i klippan till fenster, hvilken hafvet ej ännu betäcker): Välan! åt mig be min mor om tillgift — och låt mig edja för er. — (Hon faller på knä.) Fabian: För mig! — Pauline: Ja — ty nu då jag är viss om dölen — kan jag säga utan blygsel, utan förebrå