I Fabian (gör våld på sig): Chevaliern älska) er, min fröken. Pauline (förvirrad): Ja, så har han sagt mig Fabian: Han skall bli er make? Pauline: Sådan var min mors önskan. — (Fabian vacklar och stöder sig mot en af klip: porna till höger; Pauline gör några steg, mer vänder om): Fabian, jag väntar er; hvarför drö jer ni? — (Fan för handen till pannan, syn: derefter uppmärksamt betrakta tvenne kors. inristade i en af grottans klippväggar): Hvad betraktar ni då der? Fabian (lognot): Dessa två kors, inristade i klippan, och hvilka sannerligen äga någon gemenskap med den der legenden, jag nyss omnämnde för er. Pawuine: Denna legend? — Fabian: Vill ni höra den? Pauline: Jag fruktar att — — Fabian (kan knappt hibehålla fattningen): Att låta berr de Sainte Luce vänta! Pauline (kommer tillbaka efter ett ögonblisks tystnad): Ni har ju sagt mig, att vi ha ett betydligt försprång framför Roger — (flon sätter sig På sin förra plats): Godt! berätta mig då denna legend — jag hör er. Fabian (ser på hafvet i fonden, som börjar stiga, vänder sig derefter till Pauline): På SaintLouis lefde och led en stackars mulatt. Till belöning för, jag erinrar mig ej hvilken tjenst han gjort, erhöll han sin fribet; men denna gåfva, som bordt uppfylla hans själ med glädje, hade i stället gjort honom dyster och bedröfvad; ty såsom fri borde han lemna sin husbondes hus — och i detta hushade himlen sändt honom en tröstens engel. — Mulatten gick derfrån långt olyckligare som fri, än han varit som-slaf, ty denne man var galen — galen af: kärlek. I Pauline: Hvad vinden blåser häftigt! Fabian (hör henne ej): Han skulle hafva qvält, deana kärlek i silt bröst, skulle den än förtärt hans bjerta — då den ädla qvinnan närmade sig bonom. — Några milda ord, hvarmed hon bevärdigade honom, förvirrade hans förstånd. — Han trodde sig älskad! (Pauline gör en rörelse) Jag har ju sagt er, denne man var galen! — Han: trodde, att den unga qvinnan häde förstått honom; — att, då hon, af undseende med fördomen mot denna menniskorace, ej kunde blifva hans, hon åtminstone ej skulle tillhöra någon annan — och den dåren tackade Gud och glömle allt sitt lidande. Han drömde, ett ord väckte onom. — Hon gifter sig! — Hon, gifta sig — let är omöjligt. — Hon bedrog honom då! — Hon lekte med hans kärlek — den oförsigtiga! — Då uppoffrar han för denna qvinna sin saighef, liksom han skulle offrat sitt lif — den