Pauline: Kunna vi hinna fram till Reynerie före Roger? Jag vill vara den förste, som underrättar Lia om framgången af mitt företag. Fabian: Roger kommer sjövägen till Reynerie — Hen har både vinden och strömmen emot sig, och vi hafva ett betydligt försprång. — Stanna då litet här, — för att bema krafter. Pauline (sätter sig på klippbänken, midt på scenev): Det är en ny ordination, doktor, och jag lyder er. — (Ser sig omkring): Hvad denna utsigt är vild och ödslig! Fabian (står nära henne till höger): Har ni icke bedt mig undvika hvarje möte? — Fröken de la Reynerie önskade ej blifva sedd af någon då hon gick vid Fabians sida, då hon emellanåt nedlät sig att söka stöd på hans arm. — Åh ja! ni kan vara lugn min fröken, vägen är väl vald. Pauline (efter en stunds tystnad och liksom för att ändra samtalsämne): Jag tror, ni har min solfjäder, Fabian? Fabian (tar fram solfjädern, som hvilar på hans bjerta, och räcker den vördnadsfullt åt henne): Se der, min fröken. Pauline (tar emot den): Också ni Fabian, — äfven ni behöfver hvila, ty just nu, nyss, darrade er band — lider ni? Fabian: Nej, min fröken — (Han aflägsaar sig ifrån henne, liksom af vördnad). Pauline: Ni har rätt, doktor — luften här är frisk och ren, den upplifvar mig, men der ni står, bränner solen er. Sätt er här Fabian. — (Hon anvisar honom plats vid sin sida.) Fabian (afsides): Bredvid henne! — (Han gör ett steg, men stannar.) Pauline: Så kan jag då ändtligen säga Lia: de hinder som åtskilja dig och Roger finnas ej mer; inom en månad skall du med din trolofvade lemna kolonien. — (Med en suck): J skolen båda lefva i ett land, der fördomen ej ogillar er förening, eller stör eder kärlet. — Lia — min syster, du skall vara lycklig, du. Fabian: Lycklig? Ja — och det endast genom sin älskares kärlek; ty utom denn2, hvad skulle min insigt, eder ädelsinta ömhet förmått? Pauline: Ja, Roger har ett-ädelt hjerta. Fabian: Och orsaken dertill: han älskar Pauline: Dessutom är han icke född under vår himmel; om Roger varit creol, skull? han gömt denna kärlek i djupet af sitt bjerta, Fabian: Och Lia skulle hafva dött — och om Roger varit ercol, skulle ban icke vågat gifva! en tår åt hennes minne — icke så? Pauline (uppstiger lugn och vänder sig mot venster): Fabian — låt oss fortsätta vår väg —MH Aurelia cch hennes bror vänta mig. Fabian: Chevalier de Sainte Luce! Pauline (kallt i det hon vänder sig åt andra sidan): Ja. i