Aftonbladet – 15 november 1847, sida 3

— Fabian (ill Sainte Luce): Stöd er på mig. Sainte Luce (med bössan i hand): Ahl! det! är onödigt, doktor — hvad fan! jag är väl inte; en svag qvinna heller. — (Christian tar emot hans hatt och bössa och ställer dem ifrån sig i ett hörn.) I Fabian (ger yxan åt Christisn, som sätter den på spiken): Vatten! — (Christian går ut till venster i det angränsande rummet. Fabian erbjuder chevaliern en stol.) Sainte Luce (sätter sig): Jag her ofta sett döden lika nära under ögonen — men, jag har aldrig sett den i förbindelse med en orm. — Det är ett inhemskt alster, som gör landet föga heder. — (Christian kommer tillbaka, håller en cocosskål med vatten, som han lemnar Fabian hvilken ger den åt chevwaliern.) Sainte Luce (sedan han druckit och återlemnat cocosskålen åt Christian:) Tack! Fabian (observerar hans venstra hand): Ni är sårad. Sainte Luce: Tror ni det — ah! det är ingenting, en skärfva af bössflintan. Fabian: Tillåt mig — (Fabian tar ur skåpet hvad han behöfver för att förbinda chevaliern). Hvad sökte ni då i denna helt och hållet öde trakt? — (Christian har återvändt att hemta vatten. Fabian blöter linnet, sätter sig sedan invid chevaliern och förbinder honom.) Sainte Luce (sträckande ut sig på stolen):! Först och främst skugga; sedan väntade jag på min syster, som jag lemnat under herr Barbantanes beskydd, och hvilka förmodligen hafva återvändt till Saint Louis, som jag inser, på en annan väg. Jag låg då utsträckt vid foten af ett bananasträd, försänkt i den balfslumrer, som, under det den alldeles öfverflyttar oss il ideernas verld, likväl ännu tillåter oss förnimma hvad som tilldrager sig i den här. — J:g drömde: att jag jagade i Marly — då löfverket prasslade : ikring mig; fortsättande drömmen, nyssuppvaki