Aftonbladet – 15 november 1847, sida 3

Sainte Luce: Ja, men jag är icke inföding på Bourbon, jag. — Och märk noga, doktor, att om jag nyss tackade er bjertligt för det ni fröälsat mitt lif, så är det af den osaken att jag helgat detta lif helt cch bållet åt Pauline. Fabian: Ni! Sainte Luce: Ja — jag är kär, min bäste, oändligt kärl — Det förvånar er — icke så? I Versailles skulle man icke tro det — men, jag säger er, ännu en gång, jag älskar, och jag gifter mig — denna förening var redan afgjord med markisinnans goda minne — och Pauline väntar blott slutet på sin sorgetid för att lyda denna hennes mors önskan. Fabian: Hon! Sainte Luce: Och skulle Bourbons aristokrati tadla mig, ja till och med stena mig, så önskar jag ändå er närvaro vid bröllopet, hvilket döden två gånger skulle bafva omintetgjort, om ni ej funnits. Farväl, doktor, eller bättre: till härnäst — (Till Christian, som befinner sig nära öppningen till höger, och som räcker chevaliern sin bössa och hatt): Gå du förut — och måtte Gud skydda oss för ormar och solhetta! (Till Fabian): Farväl, Fabian. (De gå.) ÅTTONDE SCENEN. Fabian (ensam, bäf.igt utbrytande): Hon älskar denne man! han skall bli hennes make, och nyss har jag räddat honom — och jag lät honom gå lefvande härifrån! (Han tar sin bössa och ämnar gå ut, men stannar): Döda honom, lönmörda honom — men efter honom skola tjugo andra anmäla sig — och hon skall gifta sig! nej! det är icke han som bör dö — det ir ol jag qväfs! jag förgås! (Ean faller på sin bvilsäng och för handen till bröstet; handen kommer åt det lilla korset, som hänger om halsen): Återigen — en förfärlig tanka kom öfver rig, och min hand, som jag icke styrde — har vidrört, har fattat detta kors! Min ror, är let du som talar? Min Gud! är det du som