Aftonbladet – 15 november 1847, sida 3

nad, sade jag till mig sjelf det är en kanin; jag tog min bössa jag sköt på måfå ismåskogen — hastigt ser jag en ganska otäck orm, som jag mycket olägligt hade oroat, några steg ifrån mig, sträcka upp sitt grå hufvud. Fan närmade sig ursirnig och hväsande, samt så smygande som möjligt. Jag hade icke något annat vapen än min solfjäder. — Hvad skule jag göra — jag ropade på bjelp, och min goda stjerna förde er dit, i samma ögonblick som det ej var större rum emellan mig och min fiende, än en yxas längd. Vid Gud! ni är en skicklig man, doktor; och Di har nyss gjort en ypperlig ampuiation. Fabian: Herr chevalier — om ni behöfver hvila, så står detta usla näste till er tjenst — Om ni deremot vill återvända till Saint-Louis, så låt mig ge er en vägvisare. (Han stiger upp.) Sainte Luce (stiger också upp och går åt höger): Tusen tack! för den gästfrihet ni erbjuder mig, men jag vill inte att grefvinnan skall oroa sig öfver min frånvaro. Jag skall således blott mottaga ert anbud af en vägvisare. Fabian (vill Christian): Christian — du skall föra chevaliern på gångstigen till Sainte-Marie. Sainte Luce: Bestämdt, doktor, är icke ni allas vår goda engel. — Utom er skulle denna afton sköna ögon badat i tårar, ja, min kusin skulle ånyo förborgat under långa sorgslöjor, detta täcka ansigte, som den hvita fästmökransen ännu bör försköna. Fabian (tar ett steg tillbaka): Fästmö! — om hvem talar ni? : Sainte Luce: Om min kusin, som gifter sig — Fabian (öfverraskad): Fröken de la Reynerie! Sainte Luce: Alldeles. : Fabian (ifrig!): Det är omöjligt! Sainte Luce: Omöjligt! Och hvarföre? PFubian (med förvåning): Emedan jeg ej könser någen på Pourbon, som är nog värdig att iga en sådan skatt.