Aftonbladet – 15 november 1847, sida 2

traktande honom) Men — ni har icke haft detta ärr i pannan. i Fabian (förvirrad): Detta ärr? — Ett fall som j2g gjort i bergen. Pauline (afsides): Det var han! (Hon vacklar.) Fabian: Min fröken! hvad felas er, mår ni illa? Pauline (med ansträngning): Herr Fabian — begäret, behofvet att tacka er är icke den enda bevekelsegrunden till det steg jag tagit. Jag kommer äfven för att taga er omvårdnad, er bjelp i anspråk för en stackars flicka, som håller på att dö. Fabian (Ufligt): Ack, tal.l Mot hvem kan jag visa min tillgifvenbet för er? Pauline: Mot min fostersyster — mot Lia. Fabian: Lia? — förr så glad, så leende. Pauline: Nu så sorgsen, så nedslagen. Ja, Fabian, den stackars Lia dukar under för ett ondt, som jag icke känner — hon skall dö, om ni icke räddar henne! (Hon framför Lia, som på ett tecken närmar sig.) Se der, betrakta henne! — (Till Lia) Se så, mitt barn, mod; den som återgaf mig lifvet, han skall också återskänka dig krafter och helsa. (Fabian ger henne en stol.) Fabian (tar henne vid handen och betraktar henne): Hvad fattas dig, mitt barn? Lia (utan att upplyfta hufvudet): Intet! Pauline: Jag ber dig — säg åt herr Fabian, hvari ditt lidande består. Lia: Jag lider ej. Pauline (till Fabian): Alltid detta svar! (Bedröfvad.) Men ni skall ej kunna göra något för henne, om hön envisas att tiga — hon skall dö — utan att någon af oss vet, hvad som dödat henne. Fabian: Jag vet. det, jag, min fröken. Lia (förskräckt): O, himmel! Fabian; Jag känner hennes sjukdom — O