Aftonbladet – 15 november 1847, sida 2

mer bade något ljud, dina ögon icke mer hade tårar; som du nu vore frestad att häda Gud, som gifvit dig denna färg — ett hjerta som icke får klappa — känner du dig icke då färdig att förbanna din mor, som har gjort dig till hvad hon sjelf var, till det jag är. (Gråter.) Lia, arma syster, lid och förtvifla — ty du har den grymmaste af sjukdomar, en sjukdom, för hvilken intet medel gifves. Pauline (afsides): Min Gud, min Gud! har jag förstått? Lia (snyftande): Ja, dö! det är detta jag önskar! Pauline (skyndar emot henne): Olyckliga! Men jag, jag vill att du skall lefva! Jag vill rädda dig! (Betrsktar Fabian och säger med beslutsambet) Är han, säger ni, af en annan stam än hon? Och hvad frågar jag derefter? då hon älskar honom! — då hon dör för honom! — Ni förstår mig, Fabian. Jag vill att hon skall lefva, jag vill att hon skall blifva iycklig! — Jag vill att hon skall bli hans hustru! Lia (glad): Hans hustru! Fabian (bestört): Men det är omöjligt! Pauline: O! det skall bli mitt verk! mitt hemliga verk! som ej skall vara kändt af någon annan än oss tre. Han älskar dig — icke så? Han bör älska dig. Lia (förskräckt): Om han blir min make, är han förlorad! Fabian: Han skall bli landsförvist, bortkörd af sin herre, som upptagit honom. Pauline: Åh, än sen! är jag då icke rik? Jag har aldrig tänkt derpå, förr än nu; men nu gör denna rikedom mig stolt. Han skall bli fri, du skall bli lycklig! (Ser på Fabian.) Jag vet inte hvad som ger mig en styrka, en beslutsamhet, hvaraf jag ej förr varit mäktig. Men min vilja skall icke svigta. — Vi begifva oss genast till Barbantanes egendom, jag skall be Roger, han skall höra mig, han skall för