Aftonbladet – 15 november 1847, sida 1

Aurelia: Stackars man! och hvar är han, herr Fabian? när kommer han tillbaka? Christian (visar åt utgången i fonden): Gud allena vet det, ers råd! Aurelia: Huru? Christian: Jag väntar honom hela dagar, hela nätter — och han kommer ej hem oftare, än han, irrande utför branterna, af en händelse finner sig invid sin hydda; — hvart går han? hvad gör han? vet han det sjelf? Barbantane (midt på scenen): Man har ej bedragit oss i anseende till den svarte doktorns nya vanor. — Jag förmodar att ni, min grefvinn2, icke har den här gamle stackarns tålamod. — Aurelia: Nej, jag ser alt jag måste afstå från mitt besök — men om jag inte fått träffa björnes, så har jag åtminstone sett kulan. Barbantane: Och hvad mig angår, är detta nog — (till Christian): Hör du, svarimurre, du kan tala om för din husbonde, att du här hos honom sett fru grefvinnan de Keradeuc. Aurelia (hon har uppspänt sin parasollett och vänder sig om vid dörrtröskeln till höger): Nåväl, min herre! Barbantane (går ut): Jag följer er, grefvinna? TREDJE SCENEN. Christian (ensam, i det han ser efter dem): Hvad bryr han sig om det? Skall han ens förstå mig? Jag vill gå och laga till hans måltid, hvilken han lika litet i dag som i går skall röra vid. (Vid öppingen i fonden.) Men ack! det år ban, det är han! Se, hur bedröfvad han ir. — I det der tillståndet tyckes allt besvära nonom, Mina ord, ja, sjelfva min närvaro. Jag vill vänta, tills han ropar på mig. (Han skynlar ut till böger.) FJERDE SCENEN. Fabian (kommer långsamt in och håller i handen ett litet kors, som hänger om halsen: