Aftonbladet – 15 november 1847, sida 1

Barbaniane: Det är sant! — men jag ha ej rönt uppmuntran — och jag har dessutom något annat i sigte — en förträffl:g socker plantage. Aurelia: Sålunda, befriad från en fruktansvärd medtäflare, har min bror ånyo omfatta! alla sina fordna förhoppningar — han ensam kan erbjuda Pauline ett namn, värdigt fröker de la Reynerie. Barbantane: Visserligen! — sedan jag icke mer är på förslag — skulle fröken de la Reynerie ej kunna göra ett bättre val, och (i annan ton) må vara! men, grefvinn2, jag tror vi här spela upplikanter, som vänta i förmaket. Ropande,) Hoj, der! — lymmel! hör hit nåson! — (Han smäller med piskan.) ANDRA SCENEN. DE FÖRRE. CHRISTIAN. Christian (kommer fram frin den lilla gånsen till venster): Här är Jag, husbonde, här är ag! (stannar). Åh, det är icke han! Aurelia: Nå! ändtligen får man då se en menniskofigur! Barbantane: Kallar ni det der en menniskeigur! (Han skrattar.) Hör på du! kom närnare. (Han ger honom tecken att närma sig.) Aurelia: Hvem är ni, min vän? Christian (rädd): Christian, en stackars gammal neger, som herr Fabian friköpt från slafveriet. — Christian kunde icke rer arbeta, viskslagen återgåfvo honom hvarken ungdom ller styrka. — En dag, då man hade lemnat mig som död på stället — kom herr Fabian ill min hjelp; sedan han helat mina sår, gaf van min husbonde priset för min frihet — och, ultsedan den dagen, tillhör jag honom m eropp och själ. a Barbantane (betraktar honom leende): Dränsen är värdig husbonden. — Jag skulle inte vilja ge tjugo louisdorer för den der negern.