Aftonbladet – 15 november 1847, sida 1

Aurelia: En förfärlig underrättelse försatte 055, några månader efter markisinnans afresa, i sorglig häpnad. — Det skepp, som fört markisinnan till Frankrike, hade förolyckats och besättning, passagerare, allt hade gått förloradt! Pauline hade ej mer någon mor! — Det är mig omöjligt, att beskrifva bennes smärta — den försatte i ny fasa en ännu så svag lifstråd — och ådagalade tydligt för andra gången den gode Fabians tillgifvenhet. — Barbantane: Såå! återigen mulatten, som — jag gissar det öfriga. Fabian har sedan dess ej lemnat Reynerie, och den svarte doktorn har blifvit öfverläkare för hela plantage-egendomen. Aurelia (stiger upp och går till höger framom Barbantane, som med motvilja uppstår): Så borde det varit — det hade varit i sin ordning — och jag skulle ansett detta lika afgjordt som ni. — Men, nej! en dag förklarar Fabian min kusin, att hon ej längre vore ibehof af hans vård, och följande dagen hade han försvunnit. Alltsedan dess, under fyra månader, har han icke mer varit synlig i SaintLouis. Blott några negrer försäkra sig hafva märkt honom, irrande utför de branta hafsstränderna, oca undvikande hvarje möte. Just detta har, som ni väl kan föreställa er, ånyo äggat min nyfikenhet. Barbantane: Och förmått er företaga detta mödosamma ströftåg. Aurelia: Nu vet ni, min bäste herr Barbantane, de sorgliga tilldragelser, som timat under er frånvaro. Vi hafva under ett helt år vördat Paulines sorg, men för hennes vänner är ögonblicket inne att tänka på hennes framtid. — Man måste åter i detta stackars krossade hjerta väcka känsla af ömhet. — Barbantane: Jag förstår, grefvinna, ett giftermåll Aurelia: Ja, jag vet, alt ni, herr Barbantane, eftersträfvat min kusins hand.