Aftonbladet – 15 november 1847, sida 1

Barbantane: Han stannade och nedlade sin bössa nära ett ofantligt bananasträd — under förevänning att ställa sig i bakhåll — Aurelia (leende): Men för att i sjelfva verket ställa sig i skuggan. Barbantane: Jag lemnade honom, i begrepp att tillreda — Aurelia: Sin bössa? — Barbantane (torkar sig i ansigtet): Nej, sin solfjäder. — Ahl! hvilket ströftåg! hvilken solhetta! — och detta allt för att se — hvad för slag? — jo, en usel case — altför god att ge skydd åt en mulatt — Aurelia (sätter sig till venster): Nu, då vi kommit dit jag önskat, är jag redo att svara på era frågor. i Barbantane (tar en stol och sätter sig till höger): Frågor! — jag har icke gjort annat allt ifrån min återkomst till Bourbon, efter den fem månaders linga resan till Kalkutta — man svarar derpå — men obetydligt, otillfredsställande. Aurelia: Låt se, hvad var det fråga om? — Barbantane: Först om den stackars markisinnan de la Reynerie, j Aurelia (synes bedröfvad): Ah, det var ett; åskslag för oss alla, men isynnerhet för Pauline! Ni var ännu här, då ett bref från Frank rike nödgade min tant att bege sig af och försvara herr de la Reyneries antastade heder. — Samma dag — som ni vet — drabbades Pauline af det färfärliga onda, hvilket ingen undgick — Barbantane: Jag blef så förskräckt (rättande sig sjelf), nej — oroad, ville jag säga — att! jag strax lemnade: kolonien. Aurelia: Doktorn räddade rain kusin; men Pauline, knappast konvalescent, hade icke uthärdat en så lång resas besvärligheter — och då markisinnan icke kunde dröja längre, dessutom lugnad i anseende till Paulines helsotillstånd, så inskeppade hon sig ensam — I Barbantane: Än sen?