Aftonbladet – 13 november 1847, sida 3

skulle aldrig kunna säga en osanning! — Just nyss har en sjöman varit nog olycklig, att här i närheten verkligen blifva angripen af ett okändt lidande, -hvars symptomer äro oroande. — Och ni, berre, vet, att jag är de fattiges — slafvarnes läkare. — Farväl, min herre. (Till Pauline med rörd stämms) Farväl, min fröken — (Lägre) Och ännu en gång, tack! (Han går.) ELFTE SCENEN. BARBANTANE, PAULINE, AURELIA, DEREFTER SAINTE LUCE, MARKISINNAN QCH DE FRÄMMANDE. Aurelia: Visserligen. är han litet mörk — men denna färg klär honom icke illa — det skulle vara stor sk.da om han vore hvit. Barbantane (häpen): Vid Gud, tror jag icke han körde sig sjelf på dörren. Aurelia: Jag har då ändtligen sett honom! Pauline (sakta): Ack! hvad jag är lycklig! Markisinnan. (inkommande från höger): Nåväl! herr Barbantane? Barbantane (stolt): Det är verkstäldt. Markisinnan: Låtom oss härefter ej tänka på annat, än vår fest. (Praktfullt intåg af officerare och kreolska damer, hvilka chevalieren presenterar för mirkisinnsn, Pauline och Aurelia, hvilka mottaga dem och gifva dem plats Markisinnan sätter sig till höger, Pauline och Aurelia till venster. Derefter inträda negrionor och mulattskor, bvilka öfverlemna Pauline buketier; denne åter emottager och öfverlemnar dem åt en domestik, som står henne nira. Negrinnorna draga sig samteligen tillbska under en djup nigning ceh ställa sig helt:.och hållet i fonden.) Sainte Luce (munter:): Dansar ni, min bäste Barbantane? Barbantane (stolt): Förr bar jag dansat mycket. Sainte Luce: Och jsg åter, jag dansar myceket i dag; det är en fördel, jag äger öfver er, och hvaraf Jag äfven betjenar mig. Pauline (sittande, till Aurelia, som tyckesl råga henne om någo!): Jsg vet icke — hvad om kommer åt mig, det är som ett töcken för nina ögon — ; Aurelia: Du oroar mig. — (Flere officerare fra uppbjudit dimer och så i begrepp ait sörja dansen.) Sainte Zwce (närmande sig Pauline): Sköna