rykte och öfvertygat bonom, att all fruktan för filant(ropiens följder i detta afseende är i sjelfva verket en inbillad, en panisk fruktan. Den berömde föreståndaren för das Rauhe Haus vid Hamburg, herr Wichern, yttrar i Mittheilungen uber freie Vereine, Anstalten, u. s. w., 4:sta serien 1843, pag. 167, om en sådan farhåga: att den hvilar på förutsättandet af en så diabolisk föräldraonatur, att någon betänklighet i detta afseende minst borde hysas af dem, som framkasta den. Jag anser, fortfar han, ett öfverlagdt barnmord å föräldrarnes sida vida oftare iga rum än den händelse, att de med vett och vilja söka förmå sina barn till att begå brott. Jag har under en 492-årig verksamhet inom räddningshuset undersökt många hundrade hithörande faH och icke funnit ett enda som ger styrka åt en sådan förmodan. Men äfven om mean ville rr edgifva, att ett sådant fell, som det, hvilket hr Wichern säger sig aldrig hafva funnit, men hr Svederus här förespeglar sig, någon gång i verkligheten inträffat, så hade man väl ändock fullt skäl att fråga författaren: bevisar väl detta fall huru vådlig filantropien kan vara? Irsändaren tvidar åtminstone på bevisets sanning; ty då skulle ju likasåväl ekrymteriet och ogudaktigbeten hos många bevisa huru vådlig religionen eller lättrogenhe!en och djerfhetin hos vissa författare, buru vådlig tryckfriheten kan vara!! Men sådana slutsatser drar väl ingen i våra dagar, utom hr Svederus. Den förre som de sednare kunna visserligen missbrukas; men i sig sjelfve äro de dock, långt ifrån alt vara vådliga, just motsattsen af det vådliga: betryggande och för samhällsordningen oumbärliga. Och skulle än ett barn befinna sig i så olycklig beägenhet, att dess föräldrar lockade eller tvingade det till brott, så borde väl ett sådant barn icke vara let sista, till hvars räddning filantropien sökte att bidraga.n Aftonbladet har för sin del äfven haft anmärkningar att göra i afseende på de s.k. räddningsaostalterna, nemligen så till vida, som det påmint, att man icke mitte låta nitet för sådana välgörenhetsanstalter verka till den föreställninsen, att det hufvudsakliga dermed är gjordt till förekommande af brott och demoralisation, eller åta afleda sin uppmärksamhet från den vigtisaste omständigheten, att källsn till det onda man vill afhjelpa ligger i bristfälliga författninzar och samhällsinrättningar, som behöfva rättas; men detta hindrar icke att allt hvad som söres af goda menniskor, för att rädda flere eller färre af det uppväxande slägtet ifrån förderfvet, länder till samhällets verkliga båtnad, om det också blott kan verka particlt inom de kretsar, åt hvilka en sådan omvårdnad egnas. Det ena soda utesluter icke det ancra. ——— V—