Markisinnan: En bekännelse? k Aurelia : Min Gud, ja — ag längtade på det högst. att få se, att lära känna den svarte doktorn, denne färgade Hippokrates, som löst läkekonstens gita. Då jag, för vinnande af detta ändåmå!, ej ville blifva sjuk, och anmodad af er, min tant, att låta utdela inbjudnivgsbref för denna fest, så får jag tillstå, att jag skickat ett — till berr Fabian. Barbantane och Markisinnan: Hvad hör jag? Markisinnan (förbittrad): Han! Fabian — denne mulatt! — för detta slaf! (Till Barbantane, något lugnad) Hå nej! lugna er, min herre! Det skulle vara alltför djerft och oförskämdt! Han skall icke komma! Pauline (som är på balkongen, uppger elt rop, och musiken stannar bastigt): Ab! Alla (lifligt): Hvad är på färde? Pauline (ganska upprörd): Såg ni ej! — denne man — denne matros — som så hastigt bleknade — han vacklade — och man för bort honom. Hvad är det då? Sainte Luce (lifligt): Värman! Det är hettan, som har qväft honom. Barbantane (förvirrad): Visserligen, visserligen! Landsplågan skall icke vara nog ohöflig att störa en så utsökt angenäm fest. (Afsides) Dock, om dt vore den? Jag är orolig. En betjent (kommer in från venster): Ers nåd; en officer vid flottan, som nyss anländt från Frenkrike, har, som han säger, ett vigtigt budskap till fru markisinnan. Markisinnan: En beskickning frin Frankrike! Hear är denna officer? Beljenten: Han väntar fru markisinnan i blåa salongen. (Han går.) Saint Luce (i det han ledsagar markisinnan till venster): Skynda, min dyra tant, att befria er från denne besvärlige. (Han återvänder till cfficerarne, som stå till höger.) Mine herrar! ändtligen ha vi nu den timms, då våra förtjusande kreolskor anlända; — jag tror det skulle vara i sin ordning att möta dem och bjuda dem banden. — Barbanlare: Dot skulle vara rätt artigt; jag vill bli den förste, (Sainte Euce, efter att hafva vexlat ett hemligt förstådt tecken Med sin syster, aflägsnar sig med Barbantane och officerarne.)