detta, som gör oppositionens offensiva stridssätt till anda och natur så himmelsvidt olika med konservatismens.. Under det sjelfmedvetandet af stridens sköna betydelse väcker hos oppositionen förtroendets enthusiasm, drager konservatismen utan någon högre upplyftande känsla sig tillbaka inom de snart ramlande förskansningarna af de närvarande föråldrade institutionerna, och den hemliga känslan eller aningen af en slutligen stundande undergång trycker på dess panna en viss stämpel af nedslagenhet och resignation, som alltför tydligt uttalar sig i den nedstämda tonen, fast i stridens ökade förbittring och förtviflans yttersta ansträngningar vi endast få se det aftynande partiets vanliga dödsparoxysmer. Hvarje riksdagsman således, som vid den stundande riksdagen har bestämt sin plats i striden för de nya vigtiga samhällsfrågor, hvilka nu utgöra folkets allmänna önskan, och som således rangerar sig i oppositionens leder — ej afcjordt till opposition mot Regeringen — allt efter den större förening, i hvilken Regeringen kommer att med dem uppträda — men afgjordt till opposition mot de konservativa — hvarje sådan riksdagsman våga vi erinra och lägga på bjertat den obestridliga sanningen att konseqvens i grundsatser och hbandlingssätt är det enda medlet till seger och enda vägen, på hvilken man kan vinna aktning för sin ställning af motpartiet och aktning för sitt kall af nationen, men att denna konsequens aldrig vinnes utan djup kännedom af tidens sträfvan och behof, utan ihärdighet och kraft samt utan mod och förtröstan. Må derför representanten noga studera sitt kall, tidsidgerna och de nya sam hällsfrågorna, som ur dem utveckla sig, öfverväga det närvarandes ställning, hvad nationerna och folken fordra, samt med djupt alfvar och lefvande intresse blott fästa sig vid fosterlandets lycka och förmåner. Svårt, mödosamt och ofta otacksamt är den redlize representantens kall — men hvilken seger förutsätter ej strid, hvilken skörd ej arbete och bekymmer. Dygd, säger Stjernhjelm, ?innes cj utan edfkelig möda och omak; må han derför ej tröttna i sitt arbete — äfven om detta arbete skall utföres i oppositionens leder och således blifva en strid, ej svika med sin kraft eller fegt studsa tillbaka för motståndet, för enskildt cbehag eller ofosterländska intressen, utan att hafva mätit sin kraft med motståndarens eller beräknat följderna af ett steg tillbaka. Tidigt nog slappas krafterna och en konservatism inträder — det är så beqvämt att blott säga nej till alla förändringar. Denna konseqventa förmåga att orubblig och omutlig stå och verka för saken — ej vika ett steg tillbaka utan seger — det önske vi oppositionens ädla kämpar — de nya ideernas och reformfrågornas sakförare — vid denna vigtiga riksdag. —l—T.n rr rn oo