FEMTE SCENEN, PAULINE. AURELIA. Aurelia (fattar hennes hand och för henne illbaka på avantscenen): Två ord, jag ber derom — min älskade kusin. En födelsedag bör medföra sällhet åt slla — och jag betjenar mig deraf, för att göra mig qvitt ett svårt uppdrag, hvars framgång ligger mig om bjertat. Pauline (suckande): Tala, fru ambassadris! Aurelia: Först och främst en fråga: — älskar du någon? Pauline: Ingen. Aurelia: Finnes det ej i detta land en ung, skön man (ty det måste man alltid förutsätta), hvars ankomst gör dig förvirrad, hvars bortgång bedröfvar dig, oc hvars frånvaro gör dig grubblande? Pauline: Nej. Aurelia: Nå det — är förträffligt! — det är just så jag vill finna dig. — Då, om en adelsman, ung, tapper, med ett frejdadt namn, med ett ord i saknad blott af det, som är herr Barbantanes enda förtjenst, anhöll om min vackra kusins hand? Pauline: Så skulle min ror förestafva mig svaret. Aurelia; Din mor? utan tvifvel. — Men du, i främsta rummet? Pauline: Nej, Aurelia, nej; — min mor encam tillbör mitt lif, min framtid, till och med mitt hjerta; intet är mitt — allt är min mors. Förvånar dig detta språk? — Ahl! ser du, det gifves barndomsintryck, hvilka gripa in i kela vårt lif. — Den moderliga vården och omsorgen hafva hos mig alstrat en af vördnad genomträngd ömhet; — men ipå såmma gång inger mig min mors orubbliga stränghet en undergifvenhet, en fruktan, som jag icke vill söka. öfvervinra — ty det tyckes mig, som äfven detta är tacksamhet. SJETTE SCENEN: DE FÖRRA. MARKISINNAN. (Markisinnan inkommer, från venster, med ett öppet bref.) Pauline: Min mor! Markisinnan (något upprörd): Min dotter! i morgon lemna vi Ile Bourbon. i Pauline: Himmel! Aurelia: Hvad säger ni?