Aftonbladet – 13 november 1847, sida 1

Sainte Luce: På Reynerie? I Aurelia (som återkommit): Verkligen — är det Pauline? Barbantane: Som jag eftersträfvar — ja, våra besiltningar stöta ihop — våra plantager gränsa intill hvarandra — det skulle bli en förmälhvad mina medtäflare anzår, så svär jag att krossa dem. Sainte Luce (afsides): Fun besitta! man måste vara på sin vakt! Aurelia: Det var sannt, min käre Barbantane, er ålder. Barbantane (belt sjelfkärt): Ja, detär rätt — jag närmar mig fyrtiotalet. Sainte Luce: Ni förvånar mig — jag trodde ni afligsnade er derifrån med hvar dag. Barbantane (bäftigt): Chevalier! Aurelia: Mine herrar, mine herrar! — mira kisinnau! TREDJE SCENEN. DE FÖRRE, MARKISINNAN, PAULINE, SJÖOFFICERARE, MATROSER M. FL. (Matroserna, som komma från höger, ställa sig i fonden utanför i trädgården och framräcka blommor åt Pauline, hvilken kommer från venster med makisinnan, och följes af minga sjöofficerare.) Markisinnan (till officerarne, som efter henne inkomma i salongen): Mine herrar, min dotter tacksr för er förbindliga uppmärksamhet. Pauline (till matroserna i fonden): Tack, mina bäste vänner — tack! (Hon kommer sist in i salongen och håller sig åt höger.) Barbantane (presenterande buketterne): Skulle fröken de la Reynerie värdigas emottaga.,. Pauline (helsar på honom): Min herre! Aurelia (emellan markisinnan och Pauline): I sanning, Pauline! aldrig har jag sett dig så tankfull, du — festens drottning — dig, som vi vilja omgifva med nöjen. Markisinnan. Verkligen. Pauline (något tankspridd): Det är måhända just derföre, min goda Aurelia — en fest, nöjen — här — medan på annat håll, på en annan del af ön — man lider och man dör. Markisinnan (missnöjd): Hvilka ider! Sainte Luce: För allt i verlden, min fröken, skingra dessa dystra tankar. — (Sakta till Barning mellan ägoområdena å båda sidor — och.