ej, att jag för denna dagens fest är öfverceremoni-mästarinna. Gå. (Betjening och negrer afträda. — Till Sainte Luce): Nå väl, chevalier! biträder ni mig så der? Hvad gör ni der, min kärälskelige bror? Sainte Luce (sitter på soffan och fliktar på sig): Jag är varm, och svalkar mig... Aurelia: En förrättning, värdig en löjtnant i konungens flotta. Sainte Luce: På min ära, det enda jag orkar göra under de sex månader jag andas i detta tropiska land, under detta brännheta luftstreck — med e!t ord, på denna kalkbrända jord, vi kalla Ile de Bourbon, dit hans majestät landsförvist mig, under det han pålagt mig som straff 150 graders värma! Aurelia (leende): Välan! se här en termometer af vår lärde Reaumur, som icke anger mer än fyratio. Sainte Luce (går åt höger): Det är en liten stackare, som icke vet hvad den visar; men den gör hvad den förmår. Aurelia: Hör på, chevalier, sök att öfvervinna er liknöjdhet, åtminstone för i dag. Ni vet ju att vi fira vår unga kusins födelsedag. Ni vet också, att fröken Pauline dela Reynerie är koloniens perla, och hvad som är mer: det är en perla, infattad i demaner. Betänk denna ofantliga plantage-egendom, tillhörig markisinzan de la Reynerie; denna nästan kungliga besittning, uppfylid med tolfhundra slafvar — i det närmaste lika många undersåter, (leende) som ni har fordringsägare. Och allt detta kan vara ert, i utbyte mot de tre enda ting, dessa herrar lemnat er oseqvesterade: ert namn, er titel och ert fördelaktiga utseende. Sainte Luce: Nå väl! hvem kindrar detta giftermål? Hvilka medtäflare, hvilka medsökande har jag så synnerligen att frukta? Skulle det vara Ile Bourbons inbyggare, så tröga, så dumma, så löjliga, af hvilka — (afbrytande sig sjell) af hvilka — se här just i läglig tid ett praktexemplar! — Hör på, bästa syster! betrakta den dGer, som stiger ur portschäsen. Aurelia: Herr Barbantane. ANDRA SCENEN. DE FÖRRE. BARBANTANE, (Barbantane kommer i en portschäs, buren af yra negrer. Två andra följa efter; hvar och