staten, ej för det han får göra det ena eller andra, utan för hvad han derpå förvärfvar, så skall industrien och omtankan sjelfva bestämma hvad som erbjuder mesta fördelen, ty denna är och bör vara mnäringsidkarens enda lag. På samma sätt med krogrörelsen. Man har velat anse denna med ett slags förakt, såsom fylleriets och osedlighetens moder. Den skulle då vara särdeles lönande, och de, som egnade sig deråt, lasternas skaffare och prester. Erfarenbeten torde i båda fallen visa motsatsen. På den tid då t. ex. i hufvudstaden näringsidkandet var fritt och då sedan krogarpas antal bestämdes till 700 för en folk möngd af några och 70,000 menniskor, voro de flesta idkare deraf förmögna, hvaremot de nu för det mesta äro fattiga, ehuru inskränkta till endast 400 för en folkmängd af några och 80,000. Skälet torde vara här som i så många andra fall, att auktoriteterna tagit omedelbar vård om saken, ati de lagt sin skyddande, d. v. s. tvingande cch förlamande hand på näringen, som det påståtts i sedernas och ordningens intresse. Följden har blifvit hvad den alltid plågar blifva: alla ha lidit, krogarna, deras kunder, sederna och ordningen. Detta ämne kunde förijena sin egen afbandling; men jag inskränker mig till att anmärka, alt om denna rörelse blir fri, skall, icke såsom nu sker, endast de, som äga ingen annan utväg, men som lyckas vinna nåd inför polisens ögon, egna sig deråt, utan en och annan person med tillgångar på både penningar och förstånd göra det, de fattiga klasserna bli bättre betjenta med en sundare föda och icke tvingas att supa bränvin för att förtaga den dåliga maters smak såsom nu sker. En väl ordnad municipal-polis skall äfven taga fadersvården om detta ärende, icke för att spekulera på näringsidkerskornas handiag och deras trakasserande med stämningar, viten och rörelsens förlust, utan för att tillse, det de verkligen gagna, ej blott sig sjelfva utan äfven dem, för hvilka de äro til: de arbetande klasserna, och att de åtminstone icke skada dem ). 7:0 Vården om fattiga och vanvårdade barn. Mycket är gjordt i detta fall, men ganska mycket återstår stt göra. Af al!a statsutgifter finnes sannolikt ingen bättre använd, än den härpå nedlagda, icke blott derföre, att det är en mensklighetsoch kristendomspligt, utsn derföre, att statens omedelbara nytta påkallar dess utöfning. Det är redan visadt, att de oäkta barnen mindre sysselsätta brottmålsdomstolarne och befolka fängelserna än de äkta, derföre att, om icke föräldrarne, åtminstone det allmänna vårdat sig om dem, hvaremot det växande antalet bamnbusar, ett resuliat af fattigdom cch ännu mer af sedeslöshet och pligtkänslans förslappning hos föraldrarne, innebär ett hotande förebud för Iramtiden. Det vore verkligen tid att för: bygga denna hotelses realiserande, att taga vård om dessa förtappelsens offer, hvilka när de en gång falla lasten till rof, med dut-; bel tyngd f-lla på statens samvete. Dei skulle) kosta penningar, säger man. Ja, visserligen skulle det bli dyrt att uppföda gossarne till dugliga karlar; men det blir ännu dyrare att föda karlarne som fångar för lifstiden eller för 10 å 20 år. Man kan ej nog erinra om nödvändigheten, att föredraga den mindre utgiften framför den större och sämre använda. Man anlögge s. k. räddningshus, heldst på landsbygden, men inskränke sig icke ensamt dertill, ty de kucna ej rymma alla och behöfva det ej heller, uten man dels skicke dem till fattigkolonierna, der sjelfva räddningshusen ej äro sådan2, hvilket de dock alltid borde vara, dels inackordere dem på landet hos välkända bönder på samma sätt som det sker af barnhusen. Man besinne blott, att kanske för 410,000 rdr om året skulle 4 å 500 fattiga gossar kunna från framtida fästningskandidater förvandlas till arbetsamma och ärlga bonddrängar och torpare. Staten har verkligen tillgångar härtill, om hon blott inskränker något litet af sina öfverflödiga utsifter. 8: Behandlingen af de oäkta barnen och deras föräldrar. På åtskilliga ställen, särdeles i Frankrike, finnas hittebarnshus, der man ingenting annat behöfver, än inlemna barnet och, om man så vill, begära dess nummer, för att en gång i framtiden kunna efterhöra det, om antingen föräldrakänslan skulle vakna eller andra förbållanden föranleda till någon kunskaps inhemtande om detsamma. Emot denna alltför långt st:äckta frihet hafva åtskilliga betänkligheter yppats, eturu man visserligen kan anmärka, att de oäkta barnens antel icke i Paris växt till ett proporiioneradt belopp mot hvad som är fallet i Stockholm, der en dylik lätthet att bli al med det besvärliga vittnet till en begången förseelse icke fiunes. Hos oss vore det kanske icke rådligt att tillstyrka detta systems in örande, emedan det skulle, om icke beordra låtisinnigheten, likväl åtminstone beröfva barnhusen den inkomst, de nu hemta af åtskilliga barns inköpande. Visst är imedlertid, att förslaget dertill skulle för mången lättskrämd inbillniog synas som en uppmaning att lägga än ett byende under osedligheten. Fråga är att utfinna något medel att kunna utan en dylik uppmuntran befria de olyckliga mödrarna från att ensamma bära förseelsens tyngd, hvilken nu vanligtvis faller på dem och att deremot låta denna tyngd rättvisare drabba dem, som bättre kunna bära den. Högst orimligt och förnuftsvidrigt är, att staten åtager sig för samma pris föda och vårda millionärens barn och gesällens, men att, der icke ens denna summa kan anskaffas, der modern ej ken eller vill bli amma, eller der icke sörskilde lega skäl tala lör ett undantag, intet medel gifves att bindra antingen barnet från att dö af clände eller modren från alt neityngas af kostnaden för dess underhåll. Skulle det icke vara möjligt att vinna dessa 2ndamål, utan alt förnärma moralens fordringar? Huru, om man öfver