Aftonbladet – 11 november 1847, sida 2

de voro allena, men yppade då oförtäck aut bvad hon fruktade och hade anmärkt. Det vore ingenting att ens tala omp, slöt hon omsider, ,i fall Elva likuade andra flicksnärtor vid fjorton år, hvilka väl också kunna få sina små tycken, men som de sofva bort på en natt cller par; hon återigen brinner som krut — det är inte värdt att tänka på släckning utan explosion, och jag tillstår uppriktigt, ati jag ej ville utsätta mig derför. Imedlertid är jag bra ledsen att på sätt och vis vara skulden till alitsammans; men jag kunde ju naturligtvis ej inbilla mig nigot så befångdt, som alt ett barn skulle gå och förälska sig i en gammal karl; se detta, min Elisabeth, var ändå frukten af att hålla henne så instängd, och vi må tacka Gud, ait Thord var den förste hon fick ögonen på, ty en annan hade lätt kunnat missbruka en sådan lidelse till förderf för henne på allt sätt., Hvad säger din bror sjelf om detta? frågade Elisabeth orolig och beklämd. Rakt inte, svarade Thorborg; jag bsgriper honom ej i delta fall, men tror att han, som jag, var både handfallen och villrådig. Gud ske lof jag har henne här igen, under din behandling skall väl paroxysmen i sinom tid gå öfver; lofva blott att du ej med ovilja tänker på mig. Thorborg reste och FElisabeth hade mindre rum för smärtan öfver hennes skiljsmessa, genom sin oro öfver Eiva, hvars hela själ var uppfylid af den känsl2, som beherrskade henne med okuflig makt. Elisabeth ångrade nu. att någon gång hbafva: släppt henne ifrån sig, :och fann ej någon ledning af. sin eljest så klara blick! och sitt ljusa förstånd: Att föreställningar ej skulle bjelpa, det visste hon väl, .men att å andra sidan låta henne obejdadt svärma och lefva i denna idealiska verld, var ej eller rätt, och i det yttre fanns ingenting som här