Aftonbladet – 11 november 1847, sida 1

I blott drömda bild, i bvilken hon nu förnam och -Ikunde tilibedja Guds egen anda. Medeltidens Iriddare, i blänkande tarnesk, bjelm och lans, tappra i striden och Jjufva i sången, förlorade sitt fordna anseende och fingo med ens ge vrka för en annan, 1 fredlig drögt, men lika ädel och manlig hållning, j2xmnbög med dem i mod och börd, men vida öfverlägsen i kunskapernas idrotter. Nog af, det arma barnet hade ej varit en vecka på Öbynäs, förrän hela hennes varelse upplöste sig i ett enda ord, innefettande allt hvad som kunde kännas varmt och täakas stort, och delta enda lilla ord hette: Thord. Nej, min själ, om det så här längre går an, sade ändtligen Thorborg; du förvrider alldeles den fattiga ungens hjerna. Nog har jag hört påstås, att måcga suckar blifvit spillda i hemlighet för min otillgänglige broders skull, men om en sådan hvirfyelvind af känslor, som hennes, har jag aldrig kunnat göra mig begrepp. I morgon för jag henne bestämdt tillbaka. Det var dumt, att vi så snart läto gossen fara sin väg — hon hade ändå ctt slags band på sig i honom, och de skulle väl med tiden Hlifva ett par, kan jag tro, om nu inte min välmening gått och förderfvat alltsammans — jag är just litet rädd, att återkomma för Elisaheths ögon.n Thord svarade ej, och följande dag fick Elva veta, att kon skulle resa. Det aflöper ej utan något sp2ktakel,, hade grefvinnan sagt; ,endera dånar hon väl; eller får krampdans, eller gör någon coup de main, SOM jag nu inte i hast kan utfunderav — men till Thorborzs aldra största förvåning, egde intet enda utbrott rum, ehuru Elva; kinder i första ögonblicket. öfverdrogos af en ytterlig blekhet. . Genast? frågade hon sakta och sväfvande. Näj, icke förr än om tvenne timmar, min illa flickan, svarade Thorborg; gå under tiden vart hän du vill Får jag inte taga afsked af grefven ? hvikade hon åter. Jo, mitt barn, det får du visst; han komner säkert in förr än vi resa; jag vet ej så äkert hvar han nu kan vara