Aftonbladet – 11 november 1847, sida 1

HOLMFRUN. ) OCESÅ EN SANNSAGA AF A—. Visa mig först det stora rummet, der v voro tillsammans sista gången, sade Elva til Johannes — då, när jag ville truga Sauber at! äta lingon. Du har så noga och så ofta måst beskrifva den aftonen, att jag kan honom utantill. Vänta ett ögonblick, fortfor hon, när de redan stodo utanför dörren, som han just var i begrepp att öppna; vet du om man den tiden plägade föra mig in härigenom? Nej, Elva, dig bår man vanligtvis genom lönngången, som gick ned från friberrinnans smårum., Kunna vi få komma in få den vägen nu också ?, frågade hon, under det stora tårar darrade i ögonlockens fransar, utan att falla. Goda, snälla Johannes, skratta inte åt min barnslighet! Vi skola försökan, svarade han; kom vidare, Elvalp De togo nu en annan kosa, gingo upp till tredje våningen samt der in i en hvalfgång, som ledde från Christines fordna rum till en svängd och smal, men likafullt beqvämlig trappa, hvars sista steg slutade i muren vid en lönndörr, gömd bakom haut-lisserna, hvilka betäckte det stora omtalda förmakets väggar. Dörren försvann vid tryckniugen på en fjeder, tapeten öppnade sig, och nu var Elva inne i det rum, som hon så ofta hade sett i sina barnsliga drömmar. Också talade allt bekant till hennes sinne. Hon kände igen hvarenda sak, som Johannes hade beskrifvit, ifrån de göthiskt spetsigt och gallerlikt skurna möblerna, till de af den gamle amiralens mest värderade preciosa: den på ett vattenblått hyende under en gigantisk glaskupa hvilande Fregatten, med förhydning, ankaren och kanoner af guld, kulstäplar af äkta perlor, segel och tåg af det finaste silke, och manskap, hvars vapen, i likhet med master och tår, blänkte af ädla stenar. — )Se Det Tjugondetredje Aftonbl, JM 4—12, 14—18 och 20. I