Aftonbladet – 11 november 1847, sida 1

Jkymrad; du är ju så grufligt besynnerlig. Nys: I ville du sjelf gå och nu visar du mig ifrån dig I hvart skulle jag ensam taga vägen i alls dessa okända vinklar och vrår?, Da talar sant, förlåt mig, Eiva lilla, vi skola följas åt. Jag vet icke hvad som kom åt mig nyss — nu ser du att allt är bra igen, sade Johannes, bemödande sig att åter synas lugn. Elva runkade väl ännu litet misstroget på bufvudet, men följde sin ledsagare till nya ställen, och hvar de gingo fram, hade hon något att fråga, han något att upprepa eller för första gången berätta. I kammaren, der hennes lilla säng hade stått, ville hon dröja längst — sneka och tilltala bvarenda sak. Det är obegripligt, du, alt man så kan vara fåstad vid döda tingn, sace hon, och det utan at minnas dem en gång — tänk hvad man då måtte kunna älska de lefvandelv Nu blef det åter helt underligt för Johannes, men han hade just nyss förvärfvat en liten erfarenhet — det v:r redan ett intryck, som kom igen, och derföre ej mer så öfverraskande. Du talar alltid, som du ännu ej skulle hafva ä!skat någon menniska, svarade han misslynt, noch likväl, Elva... jag tänker på vår mon. ... Ja, du jag kan försäkra, att jag håller af henne så mycket — långt, långt mer än jag kan säga — så att jag gerna ville ge henne mitt lif, om jag kunde, men jag vet inte ändå — jag tycker man skulle kunna älska någon på annzt sätt, tills man helt och hållet glömde bort sig sjelf, så, att man aldrig tänkte på hvad man kunde göra för densamma, utan gjorde det ändå, och bara, bara lefde genom en annans kärlek .... säg, Johannes? tror du inte sådant vore möjligt? Jo, Elva .... jag känner också något dylikt .... jag tror att jag för dig .... för din skullp .... Ah, prata nu inte om sådant slarf, afbröt a0n otåligt och nästan föraktligt — nog vet jag hur vi hålla af hvarandra, må du tro, och det är ej hvad jag menar — men du begriper . mig ej alls, och lika godt kan det äfven vara.) Johannes tyckte och tänkte väl att han be-)