Aftonbladet – 11 november 1847, sida 1

Här du, Johannes, var det ju, som jag sat! bredvid Sauber, och här du? och der vår mor och majorn — jag ser det allt så tydligt för mig — och Elva lade sig ned och kysste mattan. Och här i hörnet hade du ditt dockskåp, fortsaite Johannes, lifvad liksom hon af dessa glada oskuldsfulla minnen. Hon skyndade dit och öppnade luckan. Ser du, Johannes, utropade bon triumferande — ser du hvad jag fann — der längst in mot ena sidan af muren Hon höll en bladlös krans emot sin fordna lekkamrat. pElva, Elval den är min — jag minns nu hur jag gömde undan honom der, sedan du ej lemnat mer än stjelkarne qvar; man har ej sett eller brytt sig om att taga bort den sedan ! Och nu skall du få den tillbaka med friska minnen,, sade hon och tryckte den mot panna och ögoa: ptack, Johannes, för alla, alla gånger, du varit god mot mig! Aldrig hade Elvas röst susat så melodisk — aldrig hade hennes ögon sett på honom så, som denna gång. Han tyckte att både ord och blick gingo rakt in i bjertat, och fastaade der, och jagade bort allt annat — han könde en puls i hvarje åder, och tankar och föremål hvirflade oupphörligt om hvarandra. Den stackars Johannes hade, utan att ens veta hvad han gjorde, emottagit den dyrbara reliken ur Elvas händer och fört den till sina läppar, men förskräcktes i detsamma öfver sig sjelf. Han hade på en liten tid varit så underlig och srubbland2 till sinnes — hvad villa nu denna ovanliga rörelse betyda — han blef ju nästan frestad att tvifla på sitt förstånd? Kära Elva, låt oss gå ut härifrånn, sade han hastigt och osäkert; det måtte vara odrägligt varmt härinne, jag är knappt istånd att andas.n Är du sjuk, min stackars broder?, frågade Elva med ömt deltagande. Min Gud, så het lu käns! Sätt dig en stund, så skall jag blåsa på din panna.n Nej, nej — nejl, återtog han häftigt — plåt vara mig — gå, gå! det blir allt bättre sedan. Det är aldrig rätt med digr, fortfor hon be