Aftonbladet – 10 november 1847, sida 3

det kunde vi lätt gå åt botten, och ehuru jag rätt gerna ser fisken vid mitt eget bord, känner jag ingen lust att korema på återbesök till hans. Vänd dig nu i stället litet mer till höger, så får du se tornen på Öbynäs. Vi hafva förut liknat Elva vid en skimrande våg — nu skulle läsaren ha sett hur vackert den flöt tilsamman! Öbynäs! detta enda ord var nog, för att gifva både blickar och tankar en annan rigtning. Sakta smög hon sig intill Jobannis sida — kindernas purpur bleknade — ögats glans höljde sig än en gång i fuktig dimma — hela hennes väsen försmälte i djup, stilla och andäktig känsla. Här har j:g väl då kanske firdats föru!,, hviskade hon. O Johannes, hvad du nu får mycket alt äga och visa migh I detsamma slupen lade till var bon, innan någon hann tänka sig om, uppe på bryggan; men när hon derifrin skulle skyrda i land, tycktes bon snafva och föll med ansigtet mot jorden. Made bon verkligen fallit, eller ville hon blott först få trycka sina läppar mot den heliga mark, heunes fot sedan stulle beträda? Ingen visste det mer än hon sjelf, men efter denna ögonblickliga episod sfvaktade hen lugnat de öfrigas snkomst och sväfvade så tyst i deras spår, som flägten af en blomma. Nu ken Johannes föra Elva cmlkring en stund, sade Tborborg, då de voro inkomna — du känner väl godt igen alla vägar när, och kan gå med henne hvar du vill Eiva fattede genast bans arm. — (Forts. följer.) EE