Aftonbladet – 10 november 1847, sida 1

dag efter dag tills hösten, femte gången ifrår grefve Thords hastiga besök, åter stod för dör ren utan att Elisabeth erhållit något nytt budskap från sina vänner. En vacker månklar afton — just en sådan på hvilken hon första gången hade skådat dessa kuster — lig utbredd öfver den af dagg och en på afstånd uppstigande genomskinlig dimma försilfrade jorden; det var ej dag, det var cj natt, det vägde mellan båda,. Iane i dagligstugan satt den flitige Johannes och band fisknät — peit så lagom göra, tyckte han, då man ej kunde arbsta ute oca ej ärnu hunnit korzcma sig i ordning med slöjden. Ett stycke derifrån satt Elva och befriade sköna, glänsande pprinsessbönor, ur det trånga föngslet af sina hårda, hvitnade hylsor. Prassiet af skalen och nätnålens svaga, tillfälliga r:spning mot kaflen voro de enda ljud som hördes. Slutligen sprang Elva upp, utbristande, i det hon kastade hela förklädet fulit af urspritade bönskalmar öfver den färdigknutna delen af Johannes arbete: Der skall du få, min herre, i stället för arnan fångst så länge, efter du ej blygs att vara så odräglig! Ha vi inte hela aftonen haft det gudomligaste månsken, och har du inte tusen gånger hört, huru roligt jag tycker det är att springa derute, när jag kan inbilla mig, som nu, att träden i sitt dimflor äro balklädda tärnor, och det ser ut som jag trampade på idel silfverstofi? I stället för att beskedligt säga: kom Elva lilla, jag skall dansa om med dig i månskenet en stund, så att kloka Lisa i morgon bittida får komma in och säga: i dag, hennes nåd, blir det vackert väder, bara töcknet hinner gå undan, ty jag ser så grannt på gräset, att elfvedansen varit fihmme i nattr, sitter du der, stum som dina fiskar, och binder och binder på ditt eviga garn, till skötar så långa som Methusalems ålder; jag ville minsann, att du en vacker qväll knöt fast dig sjelf, till billigt