Aftonbladet – 10 november 1847, sida 1

fions andar, som beständigt följa oss? Oft: vet du, är det riktigt som något hviskade mi i örat, stundom så vänligt och Jjuft, att ja Iblir god och glad, men åter så styggt cch ill latt j:g känner mig hård och elak dervid. Kaj du förklara sådant? Det är striden mellan goda och onda begär som vilja draga oss till eiler bort ifrån Gud Min gamle skolmästare sade alltid, att den vär ste frestaren bodde i vårt eget hjerta och at ju säkrare vi gjorde oss, desto större var faran iy säkerhet är högmod, och har det en gång slagit rot i själen, så förqväfver det all sanr gudsfruktan der. Ack, Elva! om jag torde: säga dig rätt hvad jag tänker — du är så ren så god, men du har för litet ödmjukhet i ditt sinne. Emedan jag icke ödmjukar mig nog för Jo hannes Torparen, kan j:g tro! inföll hon, krö kande läppen till trots och löje. Det vet du nog att jag inte menars, svarade han med en röst, hvars sorgsna uttryck genas kom henne att ingra sitt obetänksamma och bittra infall. Nå, så förlåt mig då; jag menade heller ingenting, och nu vill jag också säga dig, att jag mången gång brinner af längtan efter något så högt och stort, att jag riktigt kunde böja mig i stoftet derför. Hvar skulle du väl finna något högre och större än Gud?, frågade Johannes med from hänförelse. Men jag ser inte Gud, inföll hon lifligt Och jag behöfde äfven något synligt mil för min dyrkan; jag ville kunna tillbedja honom : hans egen afbild. Ehuru jag ej vet, om denna känsla, sträng! taget, år riktig, eger du ju ett sådant föremål i vår ådla beskyddarinna, vår hulda fostermor. Det är sannt, och ingen kan väl älska och vörda henne mer än jag; men hvarför omger