Aftonbladet – 10 november 1847, sida 1

HBHÖOLMFRUN) OCKSÅ EN SANNSAGA AF A—. Hvad var det vidare jag ville säga? Jo hvad tycker du väl, älskade Lisbeth! att mina begge kära patienters tilltagande förbättring på en tid gått med sådana jättesteg, att vi, Om detta fortfar, kanske till sommaren få återse Sverige? Månne du kan fatta hur detta vill kännas för den som så länge varit sckiljd från sin fosterjord ? Stackars Elisabeth! jig glömmer ju att du från första ungdomen saknat din — men det kan ej ändå vara så helt oca hållet främmande, der språk, natur och lefnadssätt förete så ringa olikhet; man måste då snart lära sig att bli hemmastadd — jag har s:tt det just på dig. Annat är det här. Man kallar vårt land det fattiga, jemfördt med detta, der orangen växer vild och drufvan glöder utan konstlad värma; men jag vet icke rätt hur det är. Jag har svårt att andas af idel vällukt — jag kan ej se för bara sol, och vid åsynen af en trasige, lättjefulle l:zaronen, som vällustigt baddar sig i middagssolens brännande strålar, kan det väl hända att jag, drifvornas trogna, sannskyldiga dotter, med saknad tänker tillbaka på någon lustig, klingande fart öfver stålblank is vid norrskenets bleka, hemlighetsfulla flammor — eller kan jag ofta tycka att den skira, Jjusblå, silfverstickade manteln, som derhemma omsväfvar nattens skuldror, är lika vacker som den mörka duk med guldstjernor på, i hvilken man här ser henne hölja sin gestalt. Men jag måste spara alla vidåre poetiska utgjutelser till nästa bref — i detta hinner jag nu endast, Gud nis, att uppteckna en mängd prosaiska fakta, såsom — —p etc., hvilka vi ganska väl kunna slippa att här referera. Detta nästa bref hördes dock aldrig utaf, och sommaren framskred )8e Det Tjugondetredje Aftonbl, 4 4—12, 14,18,