Aftonbladet – 10 november 1847, sida 1

straff för det du på en tid blifvit dig så olk Förr var du alltid snäll och glad, men nu usch ! ,Kära, goda Elvan, sade Johannes saktmodigt under det han tåligt lösgjorde de hvassa ska len, som envist fästat sig i nätets maskor; jag tycker du skulle vara lite mindre barnslig nu när du redan fyllt dina fjorton år. Och derföre tycker du förmodligen också, att du kan vara hur trög och tråkig du vill och låtsar glömma bort allt hvad som ännu gör mig ett nöje? Fy, fy, monsieur Johannes! Sådant anstår illa öns exda kavaljer och liknar icke alls något drag af dem som jag läser om i Medeltidens historia. Min Gud! om jag finge se en äkta riddersman! det är ändå rysligt att lefva så instängdt som vilv Men vet du, Elvan, sade Johannes och fåstade sina klarmilda ögon med ett hjertevarmt uttryck på den sjelfsvåldiga flickan; ingen riddare, ja, jag kan väl säga, ingen menniska i hela vida verlden kunde dock vilja göra mer för dig än jag. Nå, så kom då till en början och följ med mig ut; du skall till och med slippa dansa i qväll; ty lusten har nästan förgått mig sjelf. S2 barax, fortfor hon, då de voro utkomna på den fria gårdsplanen, är det inte synd att sitta inne när man har så förtjusande vackert? Jag tycker ibland, när himlen är ljus och ren som vikarnas vatten, och solen lyser, och luften är varm, och foglarna sjunga, och allting rör sig och har lif, att ingenting kan vara herrligare då; men hvad tror du, Johannes? månne det icke är ännu skönare när himlen ser på en med så der många klara ögon, och det är så tyst, att jag tycker månen skulle kunna höra hvart ord vi tala? Hur mildt det glänser och glittrar öfverallt der inte skuggan sitter mörk och afundsam i bågen! Jag undrar, vet du, om det bor något ondt i den? och om det inte