Aftonbladet – 9 november 1847, sida 3

För mitt öga står en stjerna Ljus och klar är hennes bild, Och en tanke i min hjerna Födes både vis och mild: Låt med näpsten mig förfara, Jag det ber af hjertats grund, Låt mig öfvergud få vara Endast på en liten stund. Jofur svarar: din begäran, Momus, tycks af dristigt slag. Dock beviljas dig den äran, Föreställ mitt andra jag. Momus Jofurs-spiran fattar, Tager plats på thronens höjd, Hela gudatroppen skrattar, Momus satt så trind och nöjd. Varde! sad han, och hvad hände? Jo, i blinken sväfvar fram En gestalt, den ingen kände, Blid och vänlig som ett lam; Glädje sågs i ögat brinna, Ljuf, så menlöst ljuf den var; Hoppets tjusande gudinna Är det, som man skådat har. Gå,, for Momus fort att tala — Du, som skaptes på mitt bud, Gå att menskorna hugsvala, Sorgen dölj i blomsterskrud. Lofva åt en hvar att finna I sitt öde trefnad blott, t en hvar att lycka vinna I det ymnigaste mått. Mins dock när du löften gifver, Mins och till en regel gör, Att af det, som lofvadt blifver: Du det mesta bryta bör: Så du menskan ses förskaffa Tröst och mången sällhetsdag, Och tillika vet bestraffa Stoftets knot mot Jofurs lag. Momus tystnade, och alla Tyckte, att han talat väl, Bravoropen hördes skalla, Momus yfdes i sin själ. Jofur sade: fort tilt bålen, Må pokaler fyllas i! Momus, vänner, hans är skålen, Momus är ett stort geni.n Skålen dracks. Till jorden trädde Hoppet ned i skönhetsglans; Allt i löftens prakt hon klädde, Oftast dock hon svika fanns. Efter hennes gunst man jagar Ifrigt än i våra dar, Skada blott att än man klagar: Hoppet lofvar och bedrar. Aug. pe Wilh.